Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till ren cynism, och ej nog härmed: Tegnér synes, såsom Gadelius framhåller,
rent av hava börjat att fabulera erotiska äventyr, som endast hade sin grund i
hans egen sjuka fantasi. Reuterdahl, som 1838 hade ressällskap med honom,
kände sig därför fullkomligt upprörd: »Det var mig i hög grad vidrigt att nästan
oavbrutet skola höra hans onekligen med mycken kvickhet uppblandade
berättelser och betraktelser.» Att han vid denna tid ej längre var fullt normal,
framgår även av en skildring, som Adlersparres son, såsom författare känd under
namnet Albano, ger av ett besök hos skalden i oktober 1835. Tegnér, som ej
förut kände honom, bad honom sitta ned och började genast förtro sig åt honom:
»Jag är för närvarande sjuk. Det är en inre, tärande sjukdom, som heter
hypokondri och på ren svenska galenskap. Det är ett arv, det sämsta av alla.» Det
våldsamma utbrottet av denna sinnessjukdom skulle också snart följa. Men
därtill medverkade även andra faktorer. I främsta rummet politiken, ty såsom biskop
och självskriven ledamot av prästeståndet hade Tegnér mot sin vilja dragits in i
denna.
Tegnér och politiken.
Vi minnas den unge Tegnér, hans våldsamma utfall mot den heliga
alliansen och den nyromantiska reaktionen, och av alla samtida svenska
författare var han nästan den ende, som kunde sägas vara liberal, i
detta fall en arvtagare till upplysningstiden. Dessa idéer vågade han
förkunna, även då det borde hava gällt för honom att icke stöta sig
med de makthavande. Den 1 december 1823 firade Lunds universitet
en fest med anledning av kronprinsens förmälning, och därvid var
Tegnér festtalaren. Biskopsvalet i Växjö stod just för dörren, men
farhågan för detta band ej Tegnér. Jag vet — yttrade han — »att
det hörer till tonen för dagen, även ibland de lärde, att smäda
revolutionen. Visserligen voro också några av dess läror alltför ensidigt,
alltför mekaniskt fattade. Men det väsentliga därav torde dock väl
lättare bestå inför en opartisk prövning, än som den överkloka
spetsfundigheten eller den väpnade obskurantismen vill inbilla oss». Skulle
— frågar han i fortsättningen — »revolutionen hava varit helt och
hållet förgäves? De politiska begrepp och åsikter, som därifrån utgått,
skulle de slutligen ej vara annat än skimrande misstag utan
användbarhet och gagn för mänskligheten? Och det blod, det ädla blod, som
runnit för frihetens sak, som troligtvis ännu kommer att rinna därföre,
skulle det vara spilt utan nytta? En så tröstlös lära vilja vi icke erkänna.
Vi vilja icke erkänna, att något är fåfängt i världshistorien, aldra minst
det, varvid så månget ädelt sinne fästat sina skönaste förhoppningar.»
Framtidens hopp söker man att mörda i vaggan, »vi höra åter läror,
som man trott, att varje mänsklig tunga i det bildade Europa länge
sedan skulle vant sig ifrån. Vi höra, att regenterna fått folken av
Gudi till ett evigt arvskap och att de följaktligen med gudomlig
rätt kunna betrakta dem som sin välfångna egendom... Den nyss
förflutna tidens värde nedsätter man så vitt möjligt, man förklarar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0735.html
