Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Därför hatar jag ej. Men ryss är stereotypen
För allt våld och förtryck, det barbariskas stående urbild.
Kallar ni det för ett folk, en stat? Snart tusendeårig
Saknar han grunderna än, de första, till människobildning,
Frihet, ja äganderätt; som fånad säljer man folket.
Det är sant, att ryssen går på två ben, men hur dresserad han
än är, sitter barbaren dock i hjärtat, han är »människosläktets
förruttnade träsk», »fiende ej blott till oss, men även till
människosläktet». Rysshatet är det enda, som håller oss samman. Pratas
det bort — farväl då ej endast med Sverige utan med hela Europa,
med bildning, seder och ljus, och »tiden skall visa, och snart, vad
Europa har vunnit vid Leipzig». Detta är ju åter den unge Tegnér
med sitt glödande hat mot arvfienden och sin förmåga att kläda
detta i flammande vältalighet. Sedan Sveriges ryssvänliga politik
således fått sin beskärda del, får bispen syn på en bondriksdagsman,
tillhörande rabulistpartiet. Nu kommer blodet ånyo i svallning, och
invektiven i utlåtandet om folkundervisningen upprepas i ännu
kraftigare form. Därpå kommer turen till en läsare och nykterhetsapostel,
som likaledes får veta, vad han går för, och till sist kommer bispen
ånyo in på Kellgren — den man, som nu bäst behövdes för att
kämpa vettets strider mot det överhandtagande oförnuftet.
Sista dikter.
Såsom komposition är Kronbruden således en mycket svag
produkt, och mot bispens idéer kunna väl åtskilliga invändningar göras.
Men en dylik dikt, till större delen skriven på ett dårhus, är dock
ett kraftprov av nästan enastående art, och den visar oss, huru
oupplösligt diktkonsten vuxit samman med Tegnérs väsen. Även som
sinnessjuk upphörde han ej att vara en stor skald. Han var det ock
i en annan dikt, som han skrev 1841 efter hemkomsten till Växjö.
Bland hans fantasier var, såsom vi minnas, också den att utgiva en
kolossalupplaga på 100 band av de skrifter, han författat och tänkte
författa, och denna upplaga ville han nu dedicera till Karl Johan.
Visserligen hade han aldrig delat den svenska allmänhetens förtjusning
för konungen, ty dennes förhållande till Ryssland var i Tegnérs ögon
en mörk punkt, som han ej kunde se bort ifrån, men Karl Johan
var dock en lysande personlighet, och då denna nu blev ett föremål
för oppositionens angrepp, slog Tegnér med sitt ridderliga sinne och
sitt trots om och ville bringa den smädade en hyllning. Så skrev han
en dikt, som hör till hans stoltaste. Jag är icke hovman — så
slutar den — »din slav kan jag ej bli, din skald jag kunde vara.»
Han börjar med en karakteristik av det svenska nationallynnet. Intet
folk har ädlare anor och ett härligare land. Samtidens svensk har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0748.html
