Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och mången tagg mitt arma hjärta stungit,
Men mången ros ock läkt det med sitt blad.
Jag vet ej rätt, så som min levnad skridit,
Om mer jag fröjdats eller mer jag lidit.
— — — — — — — — — — — —
Farväl! Jag slutar, där jag börjat har.
Farväl du dikt, som verklighet mig var
Och livets liv och verklighetens kärna!
Jag skiljs från dig, fast jag ej skiljes gärna.
Det bliver sent, I bröder. Dock en gång
Farväl och avsked må på jorden stanna.
Farväl, farväl! Skiljsmässan blir ej lång.
Förvissna, Febi lager, på min panna!
Dö på min tunga, du min sista sång!
* *
*
Slutord.
Av sin samtid betraktades Tegnér såsom Sveriges störste skald.
Värdet av dylika betyg kan ifrågasättas, och även här gäller
Kellgrens ord om Bellman, att frågan om den ene eller andre skaldens
företräde ej kan avgöras, »att snillen äro att anse som oändliga
storheter, således omätliga, och att allmänheten isynnerhet icke äger deras
måttstock». Själv gjorde Tegnér ej anspråk på denna ära, utan ställde
sig icke blott under dansken Oehlenschläger, utan ock under
Bellman och Franzén, och detta var med all säkerhet icke någon spelad
blygsamhet, utan hans verkliga mening. Lämnar man emellertid denna
fråga öppen, så torde alla kunna enas därom, att Tegnér som
personlighet är vår litteraturs mest fascinerande gestalt, tjusande och
bedårande som ingen annan. Denna personlighet kommer väl fram
också i hans dikter — och det är denna, som bär upp dem — men
knappt så mycket som i hans tal och ännu mera i hans brev, i vilka
han så, som ingen annan brevskrivare, äger förmågan att giva sig
själv. Man återfinner i dem samma bild, som han skisserat i Den
döde: en evig yngling med en evig trånad, ombytlig, lättrörd, än
dyster, än glad »som gudar i Olympens sal», ett ögonblickets barn,
vars rakt motsatta stämningar och åsikter därför ej stöta oss. Först
ryckes man med av hans ständigt sprakande kvickhet, som trots de
hundra år, som förflutit, sedan dessa bevingade ord nedskrevos,
likväl bevarat hela sin friskhet. Leopolds kvickhet, som också är stor,
gör dock intryck av något instuderat, under det att Tegnérs däremot
är omedelbar natur. Samma spiritualitet lade han i dagen också i
umgängeslivet, och man märker, att han med den överlägsna
personlighetens rätt ständigt blev den ledande inom detta, hur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/5/0750.html
