Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hwasser och Berzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
läror om synd, syndafall och syndastraff vågade jag utsträcka
tillämpningen av sjukdomens begrepp och trodde mig därigenom vinna
både deras förklaring och deras bekräftelse.» Det var således en
medicinens Atlantica, han ville upptimra, och ehuru hans teori på
flera punkter riktar sig mot Schelling, är det tydligt, att den vuxit
fram under intrycken av dennes naturfilosofi. I sin Afskedshelsning
till lärjungar och studiikamrater (1856) har han i dessa ord
sammanfattat den:
»All varelse, så kroppslig som andlig, så individuell som generisk och kosmisk,
är produkt och således absolut passiv och beroende av den positiva, energetiska,
eviga, skapande verksamhet, ur vilken den ursprungligen utgått. Därav följer
åter, att så snart varelsen genom stegringen av sin reflekterade negativa
verksamhet träder ut ur denna passivitet, blir självberoende och således bestämmer sig
själv, bestämmer den sin egen förstöring, och denna ur varelsens eget inre
utgående förstöring kallas sjukdom. Den varelse åter, som av självförstöringen
genomgripes, går väl fullständigt under, men den kan varda ånyo, ånyo födas, och
varje verklig tillfriskning efter fullständig sjukdom är en akt av nyfödelse, som
mer omedelbart än något annat, som kan bliva föremål för mänsklig iakttagelse,
uppenbarar livets väsentlighet, positivitet och över varelsen upphöjda ursprung.
Men sjukdomens eller självförstöringens makt är icke inskränkt inom
individualiteten. Dess rike är lika vidsträckt som livets. Den framträder således inför
betraktelsen hos hela den organiska världen, och när den dag en gång
kommer, då även hos världskropparna den livsprocess, som upprätthåller deras
varelse, blir åskådlig för människans öga, skall hon återfinna sjukdomens
faktum även hos den. Då betraktelsen inskränkes till människosläktet, finna vi där
sjukdomens faktum träda fram dels hos släktet gemensamt, dels hos folken, hos
familjerna och hos folkmassorna, antingen i den uppenbara och för alla tydliga
gestalten av verkliga pandemier eller ock i de mångfaldiga både akuta och
kroniska individuella sjukdomar, som till sin uppkomst bero av de mäktiga
pathogeniska krafter, vilka vi kalla ärftlighet och kontagiositet.»
Jag betvivlar, att någon nu levande läkare är nog filosofiskt skolad att begripa
detta; för min del erkänner jag villigt, att jag icke gör det. Men om Hwassers
teorier numera icke ha någon enda anhängare, ha de likväl haft sin historiska
betydelse. På tal om schellingianismen framhöll jag i förra delen av detta arbete,
att denna filosofi, trots sin rotvälska och trots sin ovetenskaplighet, dock hade
den ovanskliga betydelsen, att den gav lärjungarna en hög, ideal uppfattning av
tillvaron, förakt för nyttan, hängivenhet för sanning och skönhet, att den fyllde
dem med en lågande entusiasm. Detsamma kan sägas om Hwassers medicinska
filosofi. Utan självförhävelse kunde han yttra, att han hos sina lärjungar
»framkallat en större både vördnad och kärlek för deras kall, än de förut ägde». Det
har sagts — yttrade han i sin Afskedshelsning — »att medicinen ännu står på
yrkets ståndpunkt, och i allmänhet är väl detta sant. Men hon kan dock
förvandla sig till den ädlaste konst, och hos några är hon det redan, ehuru världen
icke aktar därpå». Det är känslan för ett ideal, som adlar yrket till konst.
»Även läkarkonsten har ett ideal, varav den lever; ty utan detta skulle dess
utövning bliva för tung för mänsklig förmåga. Men det har sin varelse så djupt i
läkarens innersta, att han knappt själv förmår uppfatta det i klar föreställning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
