Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den religiösa evolutionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den då uppväxande generationen, Carl Gustaf Malmström, Viktor Rydberg m. fl.,
och även Boström kände sig starkt imponerad av hans manliga uppträdande.
Av de båda nyss nämnda arbetena är nog Granskning etc. det mest betydande
— så vitt jag vågar döma, det mest betydande teologiska arbete, som dittills
skrivits av någon svensk författare. Framställningen är värdig och vetenskaplig, aldrig
anlagd på applåden, den är klar och redig samt vittnar både om stor teologisk
lärdom och om en varm religiositet. Den lutherska kyrkans bekännelse tillkom,
såsom Ignell i början väl alldeles riktigt framhåller, såsom en protest mot
missbruken inom den katolska, och i följd därav riktade den sig egentligen blott mot
de dogmer, som åberopades såsom stöd för dessa missbruk. Man kände därför
icke något behov av att underkasta hela den katolska dogmbyggnaden någon
kritik i syfte att utröna, om denna verkligen var kristen. En mängd katolska,
icke kristna dogmer upptogos därför av den lutherska kyrkan. Vill man nu, att
denna kyrka skall vara i verkligheten evangelisk, får man icke slå sig till ro på
de under 1500-talet vunna resultaten, utan i stället fullfölja Luthers reformation.
Ignell vänder sig därefter mot dogmerna om verbalinspirationen, försoningsläran,
treenigheten, de eviga straffen m. m.
Naturligtvis mottogs arbetet med ett starkt klander från kyrkligt håll och med
ett livligt bifall i den liberala pressen. Den märkligaste kritiken kom från en
annan lärjunge till Schleiermacher, från Reuterdahl, och i denna skriftväxling —
i tidskriften Studier, Kritiker och Notiser (1843) — framstår ganska klart
skillnaden mellan den frisinnade teologiens båda då främste representanter. I äldre
tider, säger Reuterdahl, betraktade man läran såsom det väsentliga, såsom det
enda. Den, som erkände dogmen, var kristen, den, som avvek därifrån, även i
bifrågor, avvek från kristendomen. Man förmenade, att läran giver tro, att läran
således är det första, tron det andra, ehuru kristendomens hela historia visar, att
det är tvärtom. I nyare tider har man gått till en annan ytterlighet och förmenat,
att läran är något oväsentligt, som man efter behag kan förändra. Här kommer
Reuterdahls skillnad från Schleiermacher fram. Författaren till Swenska kyrkans
historia var icke blott teolog utan även historiker och hade dennes vördnad för
den historiska utvecklingen samt i följd därav ock för det bestående.
Schleiermacher, skriver han, var »en av den nyare tidens härligaste företeelser», men »med
allt detta är Schleiermacher icke, vad vi anse en dogmatiker böra vara. Han
är mera Schleiermacher än dogmatiker; han respekterar för litet den givna och
bestående läran». Därmed vill Reuterdahl också hava uttalat sitt omdöme om
»det försök, som blivit gjort att i svensk kyrka införa det Schleiermacherska
lärosystemet». Vi skulle — fortsätter han — »vara mycket orättvisa, om vi icke
i detta arbete ville erkänna en grundlig och allvarlig lärdom, mycken
skarpsinnighet, en bekantskap med vetenskapens huvudfrågor, som långt ifrån är allmän,
ett ädelt och varmt nit för den ofördunklade sanningen. Härjämte må särskilt
såsom något mycket prisvärt anmärkas den öppenhet och ärlighet, med vilken
författaren framlägger sina meningar... Men med allt detta måste vi på det högsta,
av skäl, som redan äro uttalade, ogilla boken. Det sönderbrytande av läran, som
försökes, tro vi icke kunna försvaras... Är vår tid och vårt land den rätta tiden
och den rätta orten att sönderbryta, vad som ännu är helt?... Skall vår historias
Monte Testaccio ännu på det sätt växa, att den lära, som ännu hos oss är
någorlunda hel, skall krossas och utkastas? Har en sådan hel lära intet värde?»
I sin replik på denna kritik hade Ignell ej svårt att uppvisa det haltande i
bevisföringen. Reuterdahl hade förfäktat satsen, att »sådan som läran är, sådan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
