Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Pressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dagligt Allehanda.
Han och Hierta voro under 1830-talet pressens mest uppmärksammade
personligheter. Över huvud betecknar detta årtionde tidningsväsendets kanske
kraftigaste utveckling i vårt land. Den mest betydande liberala tidningen näst
Aftonbladet var Dagligt Allehanda, som hade börjat redan 1769, men före 1830 varit
nästan blott en annonstidning. Med ingången av 1833 ändrade den dock
karaktär och blev även en politisk tidning, som troget delade Aftonbladets öde att vid
upprepade tillfallen indragas; i följd därav framträdde den också under en mängd
växlande titlar. De, som 1833 inköpte tidningen, voro Wilhelm Fredrik Dalman
och hans svåger Nils Arfwidsson. Den senare var en litterärt högt bildad man,
men politiskt mindre intresserad, och den egentlige redaktören blev därför
Dalman, också en kunnig och rättänkande man, övertygelsetrogen liberal, ehuru man
tyckes hava haft svårt att taga honom på fullt allvar — kanske på grund av hans
lilla, något löjliga figur. Den litterära avdelningen i Allehanda, som sköttes av
Arfwidsson, låg åtskilligt över Aftonbladets, men den politiska däremot under.
Vid tronskiftet 1844 gav sig för övrigt Dalmans radikalism betydligt, och
tidningen blev nu ganska regeringsvänlig.
Den konservativa pressen.
Den konservativa pressens främste representant vid 1830-talets början var
Askelöfs Svenska Minerva, som redan omtalats i föregående del. Såsom vi minnas
höll Askelöf strängt på sin självständighet, han gick sina egna vägar, som ej
alltid voro regeringens, och Karl Johan ville därför skaffa sig en egen tidning.
Försöket med Crusenstolpes Fäderneslandet misslyckades emellertid grundligt,
och 1834 kom därför en ny plan upp. Man hade ju redan en officiell tidning,
Post- och Inrikes Tidningar. Men denna tillhörde Svenska akademien. Såsom
affär betraktad var den ganska dålig. Tidningens privilegium på att ensam få
meddela utrikes och inrikes nyheter hade upphört med 1810 års
tryckfrihetsförordning, och tidningen levde nu nästan uteslutande på de legala annonserna. I
april 1834 föreslog därför Beskow, att akademien skulle mot en lämplig
ersättning till staten överlåta sitt privilegium att utgiva den officiella tidningen. Det
har — yttrade Beskow — inträffat, »att regeringen äger ett s. k. officiellt blad,
som den icke rår om, varemot akademien äger en tidning, vars innehåll av
densamma icke bestämmes, och det bör därför icke väcka förundran, om både
regeringen och allmänheten och akademien själv äro missbelåtna med detta
förhållande och med bladets närvarande beskaffenhet». Att direkt övertaga tidningen
ansåg regeringen emellertid vanskligt, ty detta innebar en ekonomisk risk, som
man ogärna ville stå för. Å den andra sidan voro statsråden, särskilt excellensen
Gustaf Lagerbjelke, livligt intresserade för att få ett organ, som kunde upptaga
kampen mot den liberala pressen, och så beslöt man sig för en kompromiss.
Genom ett kungabrev av den 12 juli 1834 fick akademien rätt att på fem år,
från 1835, överlåta sitt privilegium på tidningen till den, som hovkansleren antoge
att utgiva en svensk statstidning. Till redaktör utsågs den beprövade publicisten
Wallmark. Dess verklige chef blev dock Lagerbjelke, som där dels anonymt,
dels under märket Philalethes skrev ett flertal artiklar. Allmänheten hade dock
fått smak för grövre salt än diplomaten Lagerbjelkes, och Sveriges Statstidning,
vartill Post- och Inrikes Tidningar omdöpts, fick ingen större läsekrets.
Ekonomiskt gick företaget så illa, att en betydande brist, 52,876 rdr banko, uppstod,
som måste täckas av 1844 års riksdag. Kontraktet blev därför uppsagt och
akademien fick 1842 återtaga sin tidning. Liksom med Fäderneslandet hade således
också försöket med Sveriges Statstidning misslyckats, och Svenska Minerva stod
fortfarande kvar såsom det konservativa partiets organ inom pressen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:53 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/6/0114.html
