Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Roman och novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra, som voro vida mera lyckade. I Poetisk kalender för 1817
införde han berättelsen Amala och i den för 1819 Holmen i sjön
Dall. Båda spela i Österlandet. Det hade varit bröderna Schlegel,
som först riktat uppmärksamheten på Indien, och av detta svärmeri
för Orienten hade också Goethe ryckts med. Fosforisterna i Uppsala
hade redan som unga studenter känt sig dragna åt samma håll, och
— som vi måhända minnas — ingick »en orientalisk avdelning» i den
storstilade Aurora-institution, om vilken de drömde. Denna
orientalism låg särskilt för Palmblads lynne. Det ämne, för vilket han
kanske var mest intresserad, var geografien, och han hade läst en
mängd resebeskrivningar. Det var det orientaliska sceneri, med vilket
han där gjort bekantskap, som lockade honom att foga in det i en
roman, och så uppstod Amala.
Innehållet utgöres av en kärlekshistoria mellan en rik europé, som kommit till
Indien, och en indisk flicka, vilken först uppträder såsom bajadär. Själva
kärlekshistorien är visserligen tämligen »underbar», men har intet av det vilda fantasteriet
i den föregående romanen. I tonen har den en viss likhet med Chateaubriands
Atala, och även Amala har något av naturlivets poesi. Holmen i sjön Dall
tilldrar sig också i Orienten, huvudsakligen i Kaschmir, och påminner närmast om
berättelserna i Tusen och en natt. Också här är det en kärlekshistoria mellan
tvenne individer av motsatt ras, men i den senare berättelsen är det han, som är
oriental, under det att hon är europé. Planen är icke lika enkel som i Amala,
men där förekommer en episod, som onekligen är vacker, verklig poesi. Det är en
dröm, som schahen berättar. Han hade drömt, att han kommit till den flod, som
skiljer livet och döden åt. Han såg där alla profeterna, Adam, Abraham, Ismael,
Moses, Jesus och den störste och siste av dem alla: Muhammed. »Långsamt,
föregångna av änglar, som buro palmer i händerna och sjöngo hymner, nalkades de
intill älven. Nu skallade åter en basunstöt. Änglarna tystnade och drogo sig
tillbaka, profeterna slöto en halvkrets frammanför floden, ropande överljutt de heliga
orden: La Allah illa Allah va-Muhammed rasûl Illahi. Nu ljöd basunen för tredje
gången; från höjden sjönk, välvande sig över strömmen, den bekanta bron Sirât,
sådan den i våra heliga skrifter beskrives, skarp som en sabelklinga och smal som
ett hårstrå.» Dödens ängel tog sin plats vid dess ena ända, livets vid den andra,
och därpå försökte de avlidne att vandra över spången. Men av hundrade störtade
nittio i avgrunden. Några förmådde knappt taga ett steg på bron, innan de föllo,
andra gingo den till hälften, några få hade redan ena foten i paradiset, då den
andra halkade, varpå de tumlade ned, medan »ett rysligt skratt skallade ur djupet
och en blåblek, eldblandad våg, gnisslande, uppslog mot berghällen. Adam
bortvände gråtande sitt ansikte. Men med outsäglig himmelsk ljuvhet lutade mot
honom Jesus sitt av strålar omgivna huvud, viskande: sörj icke, människosläktets
fader! Påminn dig, att dina barn ej i evig tid skola förbliva i denna straffets ort,
utan att de en gång med renade hjärtan skola ingå i härligheten. Vet, hämndens
domar gå i dag i fullbordan, men kärlekens och den eviga barmhärtighetens dag
kommer, när tiderna äro ute och domaren är jag.» Denna dröm, vars början
jag här anfört, visar, att den så praktiske Palmblad dock var, även han, ett stycke
av en poet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
