Illustrerad svensk litteraturhistoria / 6. Efterromantiken / 147 (1926-1932) Author: Henrik Schück, Karl Warburg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Roman och novell

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

något dylikt; här är det ett sjörövarläger. Händelsen tilldrager sig under Albrekt
av Mecklenburg, den unge Thord Bonde blir tillfångatagen av de vilda
fetaliebröderna och förd till deras läger, men till sist befriad. Hjälten själv är, såsom
hos Scott, mera intresselös, och huvudvikten lägges på den pittoreska skildringen
av sjörövarlägret och av bipersonerna, sjörövarhövdingen mäster Hugo,
Byron-figuren Lüdiger, Hugos
underbefälhavare, mäster Hugos maka
donna Hermosa m. fl. Men till
mästarens teknik har Gumælius
ej lyckats höja sig, och man möter
ofta, särskilt i språket,
reminiscenser från Sturm und Drangtidens
bombastiska prosa. Thord Bonde
blev emellertid blott ett uppslag;

P. G. Sparre Litografi. Nordstjernan. 1846.

endast första delen utkom.
Uppslaget vann emellertid efterföljd,
och 1831 publicerades en ny
historisk roman, Snapphanarne av
signaturen O. K. Författarens
verkliga namn är okänt, men Erik
Lindström har i sin avhandling
Walter Scott och den historiska
romanen och novellen i Sverige,
som det synes mig, givit goda
skäl för antagandet, att den
bekante politikern friherre C. O.
Palmstierna är den sannskyldige.
Ämnet — snapphanekriget på Karl
XI:s tid — har tydligen valts i
anslutning till Walter Scott, som
ju med förkärlek skildrar strider mellan de jakobitiska högländarna och kung
Georges trogna undersåtar, och författaren har också — ehuru hans krafter
här ej räckt till — sökt att, såsom Walter Scott, giva porträtt av historiska
personligheter, skildra allmogetyper o. s. v. I en annan roman, Sista aftonen
på Östanborg (1832) har han gått tillbaka till medeltiden och imiterat Ivanhoe.
Någon större förmåga hade författaren icke, och i sin recension av Snapphanarne
anmärkte Rydqvist alldeles riktigt, att O. K. erinrade om »de tyska
romanskrivare, som efterbildat Scott och som väl taga sig en bestämd lokal och en
bestämd historisk epok, men i behandlingen göra sig oberoende av båda och giva
det hela en flackhet och en allmänt modern stämpel med undantag av några
smärre antikvariska detaljer». En tredje författare inom denna grupp var överste
Pehr Georg Sparre (1790—1871), som då han redan var en mogen man, 1832
utgav Den siste friseglaren. Konflikten är här alldeles i Walter Scotts stil. Hjälten
ställes mitt emellan tvenne stridande partier och drages av olika skäl till bägge.
Romanen har nämligen till bakgrund striden mellan Sigismund och Karl —
liksom hos Scott mellan Stuartarna och deras motståndare, puritaner eller whigs —
och liksom hos Scott blir konflikten av både politisk och religiös natur; likaså
har han efter samma föredöme ägnat stor uppmärksamhet åt folklivet, tidens och
landskapets seder, dräkterna o. s. v. Redan vid romanens första framträdande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>