Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Roman och novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stationen av Blanche såsom huvudstadens andlige hövding, och sedan gick han i
spetsen för deras tåg längs Drottninggatan, men där fick han ett slaganfall och
avled nästan i triumfens ögonblick.
Om hans dramer har redan talats, och vi vända oss nu till hans
noveller och romaner. I en av de sistnämnda, Flickan i Stadsgården,
har han en hjälte, Axner, som i flera fall är ett idealiserat porträtt
av Blanche själv. Denne romanhjälte hade såsom pojke haft en
utvecklad smak för rövarromaner: »Han hade, liksom de fleste av
skolkamraterna, studerat sig in i detta slags litteratur tack vare Ben
Westmans lånbibliotek på Stora Nygatan och den matsked av silver, han
fått låna av fostermodern att sätta i pant för lånet av rövarromanerna.»
Inspirerad av dessa studier beslöt Axner att själv skriva en dylik
roman, men »på fosterländsk grund; han ville förlägga Apenninernas
och Alpernas vilda, pittoreska scener på den svenska jorden», och
så skrev han Den förskräcklige i Södra Bergen. Huruvida här
föreligger ett självbiografiskt drag, är naturligtvis omöjligt att avgöra;
liknande pojkromaner omtalas även i andra halvt självbiografiska
skizzer, och säkert är, att Blanche var uppfostrad med läsningen av
rövarromaner. Denna smak bibehöll han under hela sitt liv, ehuru
den, då han blivit äldre, fick en mera litterär och modern karaktär,
tack vare intrycken från Sue och Dickens. Detta var det romantiska
inslaget hos Blanche. Men mot detta bröt sig ett annat och
motsatt. Han var av naturen realist. Han var en god observatör med
blick för karakteristiska lokaliteter och situationer, även för
personligheter, ehuru han visserligen aldrig var någon psykolog och såg
gestalterna egentligen blott från det yttre. Hans barndoms
Stockholm stod alltid levande för honom, dess gränder, dess kåkar, dess
liv och dess originella figurer. Så romantiker han än var, fanns
hos honom en släng av Cederborgh, och det var dessa tvenne
tendenser, som bröto sig hos honom och aldrig kommo till
någon full jämvikt. I romanerna är det författaren till Den
förskräcklige i Södra Bergen, som har övertaget, men även i dem kommer
ibland realisten fram, då han skildrar vissa folklivsscener. Och samma
motsättning röjer sig i språket. Oftast är detta ett onaturligt
romanspråk, men icke så sällan — särskilt då personer i samma ställning
som hans mor yttra sig — har han ganska noga avlyssnat och
återgivit de naturliga, osökta uttrycken.
Han började (1845) med novellen Jernbäraren, som är tämligen stor och står
på gränsen till en roman. I det första kapitlet är det realisten Blanche, som för
pennan, ehuru han nog även här fått sin inspiration från Sue. Scenen är en krog.
Blå duken, som tämligen naturtroget skildras. Bland gästerna befinna sig två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
