Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer och hennes efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det offentliga livet, visar i våra dagar bland många andra Englands
miss Martineau. Men även utan att framträda i det offentliga livet
tyckes kvinnan i vår tid mer än någonsin vara kallad att vidga sin
synkrets och befästa sitt tänkande. Huru mången mor blir ej påkallad
att leda sin sons uppfostran, huru mången ädel man söker ej i sin
maka en vän, som kan förstå hans strävande.» Och skall man —
invänder presidenten — »nödvändigt läsa Plato för att förstå detta?
Finnes ingen väg till ljuset utan genom Plato?» Livet — svarar hon
— »är aldrig så rikt, så kärt för någon som för tänkaren». Det må
vara, men om Edla hade avgjord lust för anatomi och ville bli anatomie
professor? »Mamsell hör förmodligen till Saint-Simonisterna, och
mamsell vill som de överallt i borgerliga samhället ge kvinnan samma
privilegier och samma ämbeten som mannen.» Så långt vill mamsell
Rönnqvist icke gå, »ty därav uppstode oordning och ingen harmoni.
Sådana fallenheter, som de presidenten nyss nämnde, äro, tror jag,
att anse såsom verkliga missriktningar hos kvinnan och kunde kanske
lätt nog bliva rättade... Det är en stor skillnad mellan en sådan
verksamhet och yrken, vilkas utövande skulle förtaga det egentliga
av kvinnligheten, hennes äkta skönhet och, om jag så får säga, den
ädlare nyttan av hennes liv.» Mamsell Rönnqvist var således ingen
radikal, och det var nog ganska klokt, ty skulle hon hava förfäktat
satser, som nu förefalla oss alldeles naturliga — t. ex. lämpligheten
av kvinnliga läkare — skulle hennes propaganda sannolikt blott ha
framkallat löje.
Detta kvinnosaksprogram — även om det till en början ej mera
allmänt gillades — var nog en anledning till den uppmärksamhet,
som boken väckte. Men det fanns också en annan tendens i boken,
som kanske mest bidrog till dess framgång. Det hela var en skildring
av ett familjeliv, och romanen slutar nästan med en hymn till hemmet.
Finnes det — frågar Fredrika Bremer — »väl en gåva av himmelen
mer skön, mer värd våra mest brinnande tacksägelser än den att äga
en familj, ett hem?... Livet inom en lycklig familj är en
oupphörlig utveckling, alltid en vårdag. O, min mor! O, mina ljuva systrar!
I, som lärt mig att välsigna hemmet — det är er de helgas dessa
rader, dessa tacksamma tårar, som fukta mitt öga. Jag vill tala om
familjen och hemmet, jag vill tala därom för Sveriges döttrar, icke
för att lära dem något, men för att återgiva dem i en trogen spegel
de tavlor, som de ädla bland dem låtit mig skåda, ty det är ljuvt
att vara spegel åt det goda. Må det bli min lyckliga lott i livet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
