Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer och hennes efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
många beröringspunkter. Fredrika Bremer hade alltid hyst ett livligt
intresse för filosofien, hon hade läst skrifter av Schelling, Schlegel,
Hegel m. fl., och hennes brevväxling med Böklin hade till en stor
del rört sig om denna filosofiska litteratur. Det var därför naturligt,
att hon med beundran skulle blicka upp till det dåtida Sveriges
främste tänkare, vilken liksom hon själv var en utpräglad idealist. Vi-
dare förenade ju Geijer —- i motsats till fosforisterna — denna idea-
lism i spekulationen med en realism i den poetiska formen. Detta
var just det mål, dit Fredrika Bremer strävat. Hon hade alltid varit
politiskt liberal, och då nu Geijer bröt sig ut ur det konservativa
lägret, kunde hon ej annat än hälsa detta »avfall» med glädje, sär-
skilt som liberalismen hos bägge hade samma utgångspunkt, filantro-
pien, som var det residuum, hon bibehållit från sitt studium av de
engelska utilisterna. Grundtonen hos Geijer och Fredrika Bremer var
densamma. Båda voro djupt religiösa naturer. Under sin ungdoms
Sturm und Drang hade Fredrika Bremer genomgått en kris av reli-
giösa tvivel, men genom Böklin hade hon åter närmat sig den orto-
doxa kristendomen. Då det personliga umgänget med honom upp-
hörde, kom hon väl att se de religiösa frågorna från en mindre orto-
dox synpunkt, men hon förblev alltjämt djupt och allvarligt religiös,
ehuru man hos henne märker en strävan mot en friare, mindre dogm-
bunden kristendom än den, som tagit sig ett uttryck i de olika kyr-
kornas bekännelser. Även i detta fall kommo Geijer och hon att stå
på väsentligen samma ståndpunkt. Då Litteraturbladet upphört, skrev
hon (1841) till Böklin: »Litteraturbladet har slutat sin korta, men stor-
artade bana. Jag vet ej, om det uppfyllt, vad det lovat, om det
fullkomnat sin evolution, men jag andas där en rikedom av liv, för-
stånd och kärlek, som utvidgar och upplyfter min själ. Jag tycker,
att Geijer där upptagit tidens unga hedningar och döpt dem till
kristligt liv och kristliga samfundslemmar. Besynnerligt! Geijer har
icke läst Hegels Philosophie der Geschichte, och likväl går han i
samma riktning, ofta med nästan samma språk. Dock älskar jag
Geijer som den högre moraliska karaktären. Därav hos honom en
högre, fullare rättvisa. Han ser så djupt, hur allt och alla samman-
kvicka och var med detsamma så god, så välvillig! Med ett duktigt plaisanterie över yt-
tersta domen, åt vilket jag och alla hjärtligt skrattade, förde han mig från bordet. Ef-
ter kaffet, under det att Fabian vid ett fönster gjorde till mig anmärkningar mot Geijer,
satte sig den kostliga lilla mannen oombedd vid pianot. De korta, tjocka fingrarna
rullade snart med eld över tangenterna. Själ och liv var i var ton. Fabians öga strå-
lade av nöje. Så gjorde mitt. Dessa toner — djupa, vilda, fantastiska och ändå så
ljuvt melodiska — gingo mig till hjärtat. Det var ingivelse i hans spel, det var Geijer.»
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
