Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer och hennes efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den hetlevrade generalen kallade sin bror »ryssvän», »landsförrädare» o. s. v.,
drog värjan och var nära att dräpa brodern. Sedan skiljas de för hela livet, och
först vid romanens slut försonas de. »Sedan jag upphörde att bära vapen för
Sverige — yttrar den finske brodern — har jag icke burit vapen mer. Jag har
levat som en fredlig borgare på mitt fädernegods, odlat Finlands jord och utsått
odlingens frön i finska hjärtan. Jag har varit Gud och mitt fosterland trogen och
har med mitt samvete frid.» Om jag — svarar den andre — »ej kan i allt se
som du, i allt kan dela din övertygelse, så vill jag ära den. Jag vet, att den
kommer ur ett redligt hjärta. Människorna se endels. Gud ser allt. Han
döme!»
Ivrigare äro diskussionerna om religionen. En av systrarna, Engel, är förlovad
med Uno, som ej gör någon hemlighet av, att han ej är troende, och hon är ett
ögonblick betänkt på att bryta förbindelsen. Hennes äldre broder Augustin —
Fredrika Bremers språkrör — yttrar då: »Man ropar så mycket på enighet. Men
jag bryr mig ej om någon yttre enighet, någon sken- eller formenhet. Låt oss i
Guds namn vara skiljaktiga. Striden är icke det onda. Den är väckande, ut-
vecklande. Bitterheten, oredligheten i striden är av ondo ... Det är för övrigt
ganska svårt att nu för tiden säga, vem som är kristen eller vem icke. Jag vet
intet bättre märke därpå än sinnelaget och frukterna. Det kristna livet har så
genomträngt världens liv, att vi stå i dess ström, drivas av dess medvetande utan
att veta det. I sederna, i lagarna, i samfundslivet, i litteraturen, över allt möter
oss dess ljus, dess anda. Och den, som älskar detta ljus, denna anda och ledes
därav, han är en kristen, om än han skulle misskänna dess ursprung.» Man kan
ju säga, att detta är 1700-talets tolerans, men i så fall förbiser man det väsent-
liga, den djupt religiösa, kristliga undertonen. Ty denna är romantikens insats,
och konflikten slutar även därmed, att tvivlaren blir omvänd, icke av några för-
nuftsskäl, utan genom en upplevelse. En annan representant för Fredrika Bremers
livsåskådning är familjens vän, »den lille doktor Lund». Han var präst och varmt
tillgiven den lutherska kyrkan, ehuru han i åtskilliga stycken gick utöver dess
ståndpunkt, ty han »hade funnit, att ännu ingen kyrka, ingen religionsform på
jorden hade mäktat fullt uppfatta och framställa det ljus över himmel och jord,
den rikedom av nåd och salighet, över alla tillvarelsens sfärer, som innehållas i
denna skrift (bibeln). Han var en av dem, som trodde tiden för handen, då detta
ljus skulle dagas, då en högre allmänneligare kyrka skulle uppstå på jorden, och
han gladde sig åt de sken på andans himmel, i vilka han såg förebådas den nya
dagens ankomst.»
Såsom alltid hos Fredrika Bremer knyter sig huvudintresset till kvinno- och
äktenskapsfrågan. En av systrarna, Gerda, är förlovad med Sigurd, en kall och
sträng man, som visserligen är fästad vid henne, men också är genomträngd av
föreställningen om mannens härskarmyndighet. Hans kodex i det fallet är fru
Lenngrens Råd till min kära dotter. I detta tyranni vill Gerda emellertid ej finna
sig: makar betyder ju likar; och hon vill vara fri, ej en slav. Bättre då en skils-
mässa. Men — säger Gerdas kloka syster Hedvig ■— »Gör den i kärlek, ty den
måste ändå ske. Det är bättre att skiljas i kärlek än att leva tillsammans i kiv
och slutligen — hat.» Så häves förlovningen, Gerda bryter sig en självständig bana,
blir en firad sångerska, men då hon vänder tillbaka till Sverige, återfinner hon
Sigurd såsom en bruten, fattig och sjuk man, vars övermod givit sig. Båda älska
varandra fortfarande. Då Gud — säger Gerda till honom, — »skapade människo-
släktet i tvenne hälfter — man och kvinna — så ville han, att dessa i förening
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
