Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer och hennes efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Amerika-
resan.
vår manufaktur kan — som presidenten Jackson i Lowell — spatsera tre och en
halv engelska mil emellan rader av unga flickor med silkesstrumpor och parasoller, så
skola vi dock se till, att aldrig helgdagsmänniskan skall gå under i jordträlen utan
hålla sig uppe alla dar i veckan». Det är ganska intressant att jämföra den en-
tusiasm, som här uttalas för dessa falangstärer, med den kritik, som Fredrika
Bremer kort efteråt nedskrev, då hon på ort och ställe fått se North American
Phalanxtery. Kritiken slutar: »Denna falangstär är för närvarande den enda, som
finnes bestående i Förenta Staterna. Många flera ha funnits, men alla ha strandat
och gått under för svårigheten att vinna de samfällta medlemmarnas intresse och
stadiga samverkan för anstaltens idé och allmänna liv. Entusiasterna ha fått ar-
beta, de slöa andarna ha levat på dem; de förra ha fått göra allt, de senare in-
tet. Fouriers teori om ’arbetets attraktion’ har blivit vederlagd av en mängd lata
naturer.»
1843 berättade hon för Böklin, att hon kommit att läsa Tocquevilles berömda
arbete La démocratie en Amérique — »en bok, som gör epok i mitt liv genom
de utsikter, den öppnar, de tankar, den låter mig tänka, de resultater, den hjäl-
per mig att komma till». Denna förtjusning för frihetslandet väster om Atlanten
bryter även fram i romanen. Det är dit den frigjorda Gerda begiver sig, och
Fredrika Bremer kommenterar detta: »Man har vallfärdat till den heliga graven;
sedan till det gamla Rom. Man ville där avsluta med det förflutna och begynna
på nytt att hoppas, att leva. I våra dagar drager man västerut, till den nya värl-
den. Det lilla ljuset, som för den första upptäckaren lyste i natten och bebådade
den efterlängtade stranden, det lyser än i dag för Europas barn från Amerikas
strand, lyser upplivande genom mångens natt. Religionsfriheten, arbetet på den
unga, givande jorden, det löftesrika goda, som i många gestalter där står upp i
dagen — det är ljuset! Det är detta, som lockar oss att lämna våra hyddor för
att där bygga nya och där begynna på nytt.»
Redan då hon började nedskriva Syskonlif, var hon betänkt på en resa till
Amerika. I ett brev till Böklin i oktober 1845 skrev hon: »Du har anat rätt,
min gode Böklin, om min avsikt med en resa till nya världen. Det är dess pe-
nater jag ville se, det är dess kvinnor jag ville lära känna. Jag ville ur den nya
världens hem hämta en ljusblick över den nya världsbildningens öde jämväl i den
gamla världen, det är i vår. Ty jag har ock mitt Utopia för statslivet, och det
är huvudsakligen byggt på kvinnans befrielse och upphöjelse genom lag och sam-
hällsanda till sin rätta mänskliga ståndpunkt. Hon är ju modern i människolivet;
hon ammar mänskligheten vid sitt bröst.» Emellertid kom denna resa att dröja,
ty hon ville ej lämna den åldriga modern och den sjuka systern Agathe. Då
den andra systern Charlotte Quiding och hennes man 1847 flyttade till Stock-
holm, öppnades därigenom för henne en möjlighet att resa. Men ännu på som-
maren 1848 hade hon ej bestämt sig. Hon skrev då till Böklin: »Jag har haft
en stark frestelse att resa till Amerika detta år i stället för till Skåne och Dan-
mark, ty inbjudningar ha kommit till mig från den nya världen och tillbud sådana,
som icke lätteligen två gånger återkomma, och jag ville dock en gång med egna ögon
se tillstånden och individerna i detta land, till vars politiska och sociala former de
europeiska (inom dess fria stater) allt mer tendera. Jag ville se hemmet och kvinnan
i detta land och vad människan kan bliva under de nya former av frihet och
humanitet, som där göra sig väg . . . För närvarande har jag uppskjutit den resan
för en mig närmare och kärare.» Det var resan till Böklins hem. »Femton år
— skrev hon till Malla Silfverstolpe — äro nu förgångna, se’n jag skildes
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
