Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer och hennes efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
även tänkte sig möjligheten av ett deltagande i det politiska livet.
Men i romanen skymmes emellertid detta allsidiga program undan,
ty där hade hon fastnat vid en detalj, där motståndet redan givit sig.
Om betydelsen av denna detalj, såsom banbrytande, kan man likväl hysa
olika meningar. Men vad man knappt kan förneka, är, att Fredrika
Bremers roman för de flesta måste hava tett sig såsom ett angrepp
på äktenskapet — vilket säkerligen ej var hennes mening. Så säger
hjältinnan, Hertha: »Jag har haft en glädjelös barndom och ungdom,
mina första intryck av livet voro bittra, mina första intryck av hemmet
och äktenskapet voro — den ängslan och ångest, som ingöts hos
mig av tvisterna därinom, av min moders tårar och spasmodiska
jämmerrop. Det ingav mig tidigt avsky för äktenskapet, och jag
lovade mig mången gång under senare år, att intet barn skulle av
mig framkallas till världen för att under bedrägliga smekningar upp-
födas till att smaka den bittra malörtsdryck, som man kallar livet.»
Då en ung man, som hon älskar, friar till henne, svarar hon därför
nej. Jag vill leva — säger hon — »för att befria mina bundna systrar»;
hon vill verka för, att »Sveriges lagstiftare skola medgiva kvinnans
rätt till full mänsklig och samhällig utveckling». I Amerika hade
Fredrika Bremer dock mött många gifta kvinnor, som agiterat för
Herthas program, och Herthas friare anmärker, som det synes med
rätta: »Ej heller kan jag inse, att min närvarande befattning kan
hindra mig att verksamt deltaga i ett arbete av högre vikt än alla
befordringsanstalter i tid och rum.» Herthas insats för kvinnoeman-
cipationen blir slutligen obetydligare, än man efter detta kunnat vänta.
Mången — skriver Fredrika Bremer — »av våra unga läsarinnor har
säkert redan undrat på, att icke Hertha sökte som skriftställarinna
medel till något oberoende. Men Hertha kände sig icke äga de gåvor,
som fordras härtill; hon skrev icke gärna, och hon talade bättre än
hon skrev.» Hon framlade ej heller sina åsikter i några offentliga
föredrag, utan blott i sin konversation. Hennes enda insats blev, att
hon i den småstad, där hon bodde, öppnade en skola för flickor,
med ett modernt, pedagogiskt icke alldeles oangripbart program. I
förhållande till ansatsen blev resultatet således väl magert, och man
har svårt att förstå, att en dylik verksamhet skulle hava varit oför-
enlig med Herthas ställning som gift.
Fredrika Bremer kallade sin bok Hertha ellèr en själs historia. Men
väntar man sig en psykologisk roman, blir man bedragen. Hjältinnan
är icke en riktig människa med kött och blod; hon är en förkropps-
ligad tes och har därför icke något egentligt själsliv. Någon psykisk
konflikt förekommer knappast, ty Hertha har alltid klart för sig, huru
204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
