Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer och hennes efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på knä och blev så liggande ett par sekunder, kom dock åter oskadd upp, och
vi redo utan vidare äventyr igenom Jerusalems ännu öppna Jaffaport. . . Fem
minuter senare var jag vid mitt tillärnade härbärge.»
Det vore frestande att göra långa utdrag ur denna reseskildring, I Orienten,
som utan tvivel är en bland de yppersta, vi hava på vårt språk. Den
innehåller färgmättade, pittoreska scener ur Orientens liv, stämnings-
rika naturbilder, men — framför allt — uttryck av Fredrika Bremers
vidhjärtade religiositet, som än i dag äger förmågan att värma även
dem, vilka icke stå på samma ståndpunkt som hon. Liksom Birgitta
ett halvt årtusende förut vallfärdade hon till alla de heliga orterna,
en modern pilgrim utan den kritiklösa tro, som eldat de medeltida,
men med vördnad för det hjärtelag, som låg bakom yttringarna av
denna. Hon hade kommit till kryptan i den heliga gravens kyrka,
där en stenkista föregavs att vara Frälsarens likkista: »Medan jag
stod inne i rummet, kommo tre män. Männen från öknen kunde ej
hava sett vildare ut; deras gestalter och lemmar voro ovanligt stora
och grova, deras anletsdrag starka och dystra. De avtogo sina skinn-
mössor — en av dem hade huvudet rakat och endast en lång tofs
hår på dess topp — och de böjde sig och kysste åter och åter den
kalla stenen och tryckte mot den sina pannor med ett uttryck så
allvarligt, så djupt, att — det rörde mig. Aro vi så visa i vår för-
ståndiga protestantiska kyrka, då vi därur hava bannlyst alla yttre
tecken av tillbedjande kärlek och stå styva och stela, där de katolska
och grekiska kristna böja sina knän och närma varma, tillbedjande
läppar? Jag tvivlar därpå. . . Låt oss komma ihåg, att denna ort är
för dem, vad skriften är för oss: en bok, i vilken de läsa historien
om allas vår välgörares sista stunder och sista kamp. Och vore nu
stället, där han lidit och där han blivit begraven, här eller litet längre
bort — vad betyder det? . . . Låt oss blott önska och uppmana, att
över ingången till denna grav måtte i gyllene bokstäver sättas orden:
Han är icke här, han är uppstånden!» Fredrika Bremer tillhörde de
få, som verkligen vilja förstå andra, finna ut det goda även i en
villomening. Och detta är hennes storhet.
Som vanligt gav hon sig god tid, gjorde utflykter och studerade; hon läste på
nytt Bibeln, dessutom Kabbala och Koranen samt sökte, så gott hon kunde, tränga
in i de asiatiska religionernas idékrets. Omkring den första juni bröt hon upp
och reste över Smyrna till Konstantinopel. Turkiet slog mindre an pä henne.
För mig — skrev hon — »är Turkiet ett slående exempel på en stats, ett folks
oförmåga att pånyttföda sig själv utan de institutioner, som bevara och befordra
folkets självmedvetande och självstyrelse: en fri statsförfattning och en fri press».
Hon stannade ej heller länge där, utan fortsatte till »det lilla land, som ännu sy-
nes hava en så stor roll sig bevarad såsom länk emellan Österland och Västerland
21 I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
