Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer och hennes efterföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningslöst uppvisat tomheten, det falska glittret i denna aristokratiska
societet. De unga männen — anmärker Mortensen slående riktigt —
»framställas såsom lättsinniga och obeständiga, rucklare och spelare;
deras enda nobless är ofta en tämligen ytlig hederskänsla. De gamla
herrarna, majorer och godsägare, äro beskedliga, tämligen tarvliga
och enfaldiga lantjunkaretyper.» Excellenserna »äro ytliga och hjärt-
lösa, och några stora själens egenskaper utvisa de icke. Samma egen-
skaper hava även de noblaste av hennes äldre damer.» Det är i
denna värld en ung oskuld från landet kastas in. En juliafton 1812
sitta Ottilia och hennes mormor i sin berså, »lugna och glada vid
våra smultrontallrikar», då man hör rullandet av en vagn. Vad kan
det vara, frågar Ottilia sig själv: »En riddare från forntiden med
sköld, harnesk och hjälm? Men han borde hava ridit. Nej, en av
Napoleons unga generaler, som ville bese vårt vackra slott och be-
gära gästfrihet av dess invånare.» Det var emellertid ingendera,
utan Ottilias tante, den gamla grevinnan Aline. Vagnsdörren öpp-
nas. »En gammal jungfru, — gamla Annette — med en påse och
ett reseapotek, ett rödbrusigt anlete och ett jämntjockt smalben, är
det första, jag upptäcker», och sedan stiger tanten själv ut, »ett torrt,
magert benrangel med insjunkna, färglösa kinder, med ögon skarpa
och runda, med en mun utan en enda tand, händerna vita som gris-
sylta, och hela denna figur insvept i siden och fina broderier, band
och flor». Tante Aline kommer för att föra Ottilia ut i stora värl-
den — alls icke av någon hjärtegodhet utan av ren egoism, därför
att hon behöver en ung vacker flicka för sin salong. Det är där,
som Ottilias alla illusioner krossas. Hon förälskar sig i tante Alines
son, den förföriske Otto, som kurtiserar alla damer, även guvernan-
ten och Ottilias kammarjungfru — vilken får ett barn med honom —
och som slutligen gifter sig med en rik arvtagerska. Det är den stora
illusionen, som krossas. Men den var icke den enda. I romanen
förekommer en ypperlig beskrivning på en bal i Amaranthen, där
Sophie Zelow recipierat den 28 oktober 1811. Aret därpå blev även
den ryktbara författarinnan Mad. de Staël, som då vistades i Stock-
holm, intagen i orden, och Ottilia beskriver hennes entrée: »Nu ram-
lade en illusion! Hos henne fanns icke ett drag av Corinne eller
Delphine. Hon var en korpulent fru, mycket ramassée, utan tecken
till grâce i sina rörelser, med ett alltid bakåt lutat huvud, som tyck-
tes med sina kvicka, spelande ögon jämt titta i taket, varav kom,
att hennes mun alltid stod halvöppen, även när hon icke talade —
men det var inte ofta. Av hennes klädsel fäste man sig nästan endast
vid de tunga, tjocka, brokiga turbaner, hon vred om huvudet och
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
