Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nom. Då han i8i6 höll ett tal i Manhemsförbundet om den svenska poesien,
yttrade han om »den originellt svenske Atterbom: Ibland hans egna arbeten ut-
märker sig genom obeskrivlig skönhet bearbetningen av en gammal folksaga från
medeltiden vid namn Fågel blå. Utom många egna arbeten har han nyligen
under namn av Nordmansharpan givit oss en dyrbar samling av äkta svenska
poesier från medeltiden.»
Sagor som Fågel blå och Lycksalighetens ö voro utan tvivel hans äldsta läs-
ning vid sidan av skolböckerna. Därnäst i ordningen kommo nog resebeskriv-
ningarna, som då voro ytterst populära, och vi erinra oss måhända från en före-
gående del, att Samuel Ödmann en tid levde på att översätta och bearbeta dy-
lika. Särskilt greps Almquist av de exotiska skildringarna. Denna barnfantasiens
smak för det exotiska och för de främmande språkljuden kommer fram i en av
hans tidigaste berättelser, Parjumouf, saga ifrån Nya Holland (1817), och följer
honom alltjämt — vi behöva blott erinra oss hans abyssiniska epos Shems-el-
Nihar, som troligen skrevs först på 1830-talet.
Samtidigt med resebeskrivningarna gjorde han nog bekantskap med den tyska
romanlitteraturen, som då i översättningar utgjorde samtidens förnämsta läsning.
Med dem hade, såsom vi minnas, också Hammarsköld och Livijn uppfostrats,
ehuru de ganska snart ändrat smak, så att Lafontaine, Kotzebue, Spiess och Vulpius
i stället blevo de svenska nyromantikernas strykgossar. Almquist däremot bibe-
höll under hela sitt liv förkärleken både för den oerhört sentimentale Lafontaine
och för Spiess’ spökromaner samt fortsatte att i viss mån dikta i deras stil.
Lafontaines tårmilda romaner voro ju alldeles i stil med den herrnhutiska senti-
mentaliteten, och det var därför ganska förklarligt, att de skulle slå an på den
unge Almquist. Även denna smak bibehöll han under hela sitt liv. Ännu star-
kare tyckes gossens fantasi hava gripits av spök-, riddar- och rövarromanerna,
särskilt av genrens mest berömde representant Christian Heinrich Spiess (1755—
1799), vars arbeten i stor mängd funnos översatta på svenska; så hans »Hohen-
staufen eller Den gamle Öfverallt och Ingenstädes, ande-historia» (1799—1800).
Hjälten, den gamle Hohenstaufen, blir där i romanens början orättfärdigt av-
rättad av Karl den store, men går sedermera igen, äger förmåga att antaga vilka
gestalter som helst och är dömd att fortsätta denna andra jordevandring, ända till
dess att hans goda gärningar överväga de onda. Av denna roman var Almquist
alltid en stor beundrare. Om hans starka beroende av denna skräckromantik
kan man, säger Lamm — »övertyga sig redan genom en flyktig blick på hans
ungdomsverk. Vi ha här utpräglade skräckballader, såsom Trubaduren och den i
Hinden inlagda Alvina af Savoyen, vilken Berg — som det synes mig med
rätta —■ velat datera till denna period. Starka inslag från denna spökromantiska
följetongslitteratur möta oss också i Murnis, i den självbiografiska Cypressen,
och framför allt i det stora verk, som bildar avslutningen av hans ungdomsepok,
Amorina.» Böök har vidare fullföljt detta uppslag samt påvisat, huru denna lån-
biblioteksroman går igen i Almquists nästan hela senare författarskap. Även i
Manhemsförbundets organisation återfinna vi en reflex av den frimurarmystik,
som utgör en så stark ingrediens i denna litteratur. Det var också denna inrikt-
ning på skräckromantiken hos Sturm und Drangs epigoner, som sedan gjorde
Almquist så mottaglig för intrycken från den franska nyromantiken, särskilt från
Eugène Sue, ty i en annan form återupplivade denne i själva verket den tyska
sensationsromantiken. Det är emellertid ej blott mystiken och fantasteriet i Alm-
quists författarskap, som kan ledas tillbaka till denna källa. Redan Schiller, till
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
