Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Swedenborgs teosofi. Den, som ledde honom in i denna, var sannolikt en student-
kamrat Pehr Odhner, som sedermera blev kyrkoherde i Västergötland. Denna
swedenborgianism, som kom att fâ en mycket stor betydelse för Almquists för-
fattarskap, var dock ej alldeles densamma, som förkunnades av de samtida sweden-
borgianerna i Stockholm. Odhner var västgöte, och som vi frän en föregående
del (IV, 129) minnas, hade swedenborgianismen i Skarastiftet ett starkt inslag av
herrnhutism. Det utmärkande för hela denna gren av den swedenborgska ström-
ningen ■—■ säger Henry Olsson — »är emellertid, att mästarens lära får en av-
gjord omtydning i svärmisk riktning, starkt influerad, som den blev av att dess
egentlige grundläggare, Anders Knös, redan under sin studietid i Uppsala anslutit
sig till herrnhutiska brödrakretsar och även framgent förefaller att ha uppehållit
kontakten med de sektreligiösa». Det var därför förklarligt, att just denna form
av swedenborgianism skulle tilltala en yngling av Almquists läggning och religiösa
förutsättningar. Någon ortodox swedenborgare tyckes han aldrig hava blivit.
Mästarens rationalism stötte honom alltid tillbaka. Men det var särskilt en punkt
i Swedenborgs lära, som grep honom. Denne hade förnekat djävulens existens
och härledde det onda från det val, människan själv i kraft av sin fria vilja gjort.
Någon arvsynd fanns icke, men väl en från föregående släkten ärvd tendens till
det onda. Det synes just hava varit känslan av syndens och det ondas makt,
som framkallat denna kris, som Almquist förlägger till 1807, och det var från
denna ångest han nu befriades genom Swedenborgs lära. Men även i ett annat
fall fick denne betydelse för honom. Herrnhutismen hade varit likgiltig för dog-
mer. Swedenborgianismen var däremot snarast aggressiv, och det blev även
Almquist, som allt mera kom i strid med den officiella kristendomen. Mästaren
hade förnekat treenigheten, och i detta fall följde lärjungen efter. Det största, be-
stående inflytandet på Almquist — jag citerar Henry Olsson — »har Swedenborg
haft genom sin eskatologi och sin kärlekslära, vari de viktigaste ingredienserna,
som bekant, äro teorien om ett evigt, personligt liv efter döden, åsikten om de
andliga äktenskapen samt uppfattningen av det jordiska äktenskapet såsom en
spegelbild av det himmelska mellan det sanna och det goda».
Hans swedenborgianism kom för övrigt, förmodligen redan under Uppsalatiden,
att påverkas av Schelling, vilken han samtidigt studerade, och i ett brev från 1820, vid
vilken tid han mera ingående börjat studera den tyske filosofen, skriver han, att Swe-
denborg »förhåller sig till det nya livet som Columbus till Amerika. Vägen till den
nya världen visade han, och alla hans berättelser därifrån voro sanna. Men Humboldt
har satt underrättelserna om Amerika i mycket mera system d. v. s. i konse-
kvens.» Med teosofiens Humboldt avsåg han med all säkerhet Schelling. Inslag
från denne ha också påvisats hos Almquist. Men de äro — enligt Lamm —
mera av formell art, i tillägnandet av »Schellings algebraiska metod, hans potens-
förfarande och hans ständiga begagnande av magneten med dess båda poler och
dess indifferenspunkt som jämförelsematerial för att belysa förhållandet mellan
natur och ande, subjektivt och objektivt». I realiteten har därför nog Schleier-
macher haft större betydelse för honom. Denne hade, liksom Almquist själv, ut-
gått från herrnhutismens grundtanke, att det är i känslan, som människan lever
sitt rikaste liv och att det endast är genom denna, som vi träda i förbindelse med
det eviga. Såsom lärjunge till Kant höll han vidare på, att vi icke kunna veta
något om en värld bortom tingen. Vår tro kan heller ej formuleras i ord, reli-
gionen är omedelbart liv i känslan och dogmerna blott ofullkomliga försök att
fixera detta ofixerbara känsloinnehåll. Redan i Almquists egentligen första skrift,
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
