Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Falla stjärnorna ur fästet
Slocknade för mig, dock är jag
Evigt din.
Vilken klarhet innerst skådar
Jag? O, vilka ångor dofta!
Vilka toner mot mig klinga!
Herrans svar: »Si, även jag är
Evigt din».
På den omgivning, som äger något sinne för det andliga, verkar
hon sasom ett högre väsen, och hennes renhet avväpnar även brotts-
lingen. Da Johannes vill bortröva henne, men ser henne försjunken
i bön, kan han ej utföra sin avsikt: »Ängel, ängel! O, bed ock en
sakta bön för den arme, förtappade Johannes!» Åt Gud offrar hon
symboliskt sin kärlek. Hon fruktar, att hon älskar Herman mer än
Gud, och pa altaret i skogen lägger hon då såsom ett offer den hår-
lock, som han givit henne såsom en pant på deras kärlek. För värl-
den, för allt det yttre står hon däremot främmande, och då boken
börjar, säges hon vara »den galna flickan», vilken så var »känd i
halva Stockholm, där hon var på ett ryck». Denna frihet från för-
domar röjer sig särskilt i ett för Almquist karakteristiskt fall. Vid
altaret i skogen, blott inför Guds anlete, blir hon Hermans maka:
»Klingande vågor av musik darrade omkring i myrtenhäcken; nu syntes
det dem icke värt att minnas på jorden längre. Förlåten gick upp
till templet, som alltid var stängt för folket; för den himmelskt in-
vigde prästen allenast gick förlåten upp. Och de bevingade väktarna
vägrade honom ej längre ingången till det allra heligaste: förbundets
rum öppnades. Små barn slogo guldharpor i purpurmolnen och in-
vigde näktergalssangen till skönfrom sömn. Huru länge sovo de?»
Herman, som enligt Manhemsterminologien blott tillhörde den sjunde
graden, känner denna förening såsom en synd: »vi hava syndat i natt»,
och sedan förklarar han: »Jag skall föra henne till altaret, till yttre
vigsel inför världen. Gud skall förlåta.» För Amorina däremot är
denna yttre vigsel likgiltig, hon talar ej därom och känner sig utan
den såsom Hermans maka.
I förstucken form är hennes levnadslopp detsamma som Kristi.
Efter Hermans död vandrar hon ut i världen, kommer först till slottet,
till de höge, som missförsta henne och söka länka hennes renhetskrav
in i en societetsorden :
Kalla former
Här mina vänner kring min eld uppstapla,
Av sot och bränder själva lågan skymmes.
2Ó2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
