- Project Runeberg -  Illustrerad svensk litteraturhistoria / 6. Efterromantiken /
270

(1926-1932) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

rätt nu sätter hon fram vår aftonmåltid, som hon har lagat.» På torpet i Värmland
var ju en dylik idyll ännu möjlig, men efter återkomsten till Stockholm blev det
svårare att upprätthålla fiktionen. I ett självbiografiskt fragment, Ett öde, som
tyvärr ej kan dateras1, har han skildrat denna omaka sammanlevnad. Jag var
— börjar han — »icke före äktenskapet med min hustru genom någon art av
större eller mindre med henne begången osedlighet förbunden att vad man kallar
honorera ett fel och gifta mig med henne. Jag hade icke heller vidtalat henne
länge förut om äktenskap eller vad man kallar förlovat mig med henne. Intet
band mig i vanlig mening att taga henne — blott det, att jag talat om heliga
och ädla ämnen med henne från barndomen och visste, att hon var så fästad
vid mig, att hon skulle vara osäll utan mig.» Så gifte de sig, och då fann han,
huru fjärran de i själva verket stodo varandra: »Jag högaktar inför Gud och vär-
derar henne, jag älskar henne för allt det goda, som hos henne finnes. Men den
känsla emellan makar, som uppkommer av senterad hjärtlig och själisk likhet,
kan icke uppkomma, då denna likhet ej finnes. Det är alldeles icke hennes fel.
Hon är sådan hon är; icke rår hon därför. Vi hava olika tycken, olika känslor,
olika tänkesätt. I början av vår sammanvaro led jag mycket; men när jag icke
längre kunde dölja min smärta över att se henne nästan i intet, även det obe-
tydligaste, vilja godvilligt rätta sig efter mig, så försvagades småningom min själ,
dysterhet lade sig över hela mitt väsende, och sedan har jag nog också kunnat
göra henne pinsamma stunder. Må hon förlåta mig det; jag råder icke över
mig själv . . . Nog kan jag vila i hoppet på Gud och evigheten; detta hjälper
mig i det stora. Men i varje enskilt fall förvissnar mitt arma olyckliga hjärta,
min ande faller tillsammans, jag har ingen lust till arbete, jag förmår knappt
tänka.»
Denna fråga sysselsatte Almquist under hela hans liv och bildar en mycket
betydelsefull bakgrund till hans författarskap. I en av sina Almquiststudier har
Böök uppmärksammat ett särskilt karakteristiskt parti i den senare upplagan av
Amorina (1839), vilket står i den mest avgjorda strid med den ursprungliga Amo-
rina-gestalten. Enligt denna var hon ju — för att begagna Almquists terminologi
—en förening av naturliv och himlaliv. I tillägget (första bokens sjätte tavla) har
Vilhelm (som Herman kallas i den nya upplagan) i skogen byggt ett besynnerligt
mellanting mellan ett lusthus och ett grekiskt tempel, i vilket han och Henrika
träffas. Hushållsgöromålen bestyrde hon förträffligt, men för konst saknade hon
alldeles sinne: »På bordet framför soffan låg en utvald samling gravyrer, vyer
och huvuden. Henrika sköt dem hit och dit och behandlade dem med en despo-
tism, som visade okunnighet både om dessa styckens pris och deras konstvärde.
Ett eller två av dem gav hon småleende sitt bifall och lade dem på soffan vid
Vilhelms fötter. Greven såg på dem, men vände genast bort sina ögon av smärta
över sin älskarinnas smak. De vyer hon tagit ut, voro alls icke emot de övriga
utmärkta genom en omfattande plan eller arbetets finhet... De övriga gravyrerna
röjde hon av bordet med samma åtbörder, som när ett barn bär bort tennsolda
ter... . Vilhelm hade flera gånger vänt sig om till sin unga brud för att med
henne samtala om deras gemensamma angelägenhet. Men det var honom omöj-
ligt att begynna ett ämne.» Substituera »dikter» i stället för »gravyrer», och vi
hava här en bild av Almquists hemliv.
Dock torde det härröra från någon tid före 1830. Ett öde går nämligen igen,
delvis verbalt, i Hinden, som skrevs vid denna tid.
270

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/6/0330.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free