Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag, att jag hade dött. Jag gick in till dem under deras vita taber-
nakel, och jag hörde deras sånger.» Såsom inledning till en följande
samling andliga sånger lämpar sig ju denna fantasi ej illa. Den är all-
deles i stil med Murnis och de andra dikterna om livet i andevärlden,
och i Uppvaknandet förekommer ock en Songe. Bakom dessa egen-
domliga dikter, till vilka Almquist själv satte musik, ligga icke blott
hans swedenborgska fantasier, utan framför allt de psalmer, som han
såsom barn hört sjungas i Brödraförsamlingens hus. De hava deras
Kristuserotik, deras blod- och brudmystik, deras dödsträngtan, och
de bästa av dem hava något underbart gripande hos sig, en skär
mystik, något av änglaviskningar, en barnauttryckets enkelhet, som
visserligen ofta slår över, men ofta även verkar äkta. Mest typisk
är kanske den första:
Herre Gud, vad det är vackert
Att höra toner av en salig ängels mun.
Herre Gud, vad det är ljuvligt
Att dö i toner och i sång.
Stilla rinn, o min själ, i floden,
I dunkla, himmelska purpurfloden,
Stilla sjunk, o min sälla ande,
I Gudafamnen, den friska goda.
Skaldens Det mest fulltoniga uttrycket för den brännande mystik, som vid denna tid
natt. fyllde Almquist, har man i en prosadikt, Skaldens natt, som först publicerades
1839 i Dagligt Allehanda och i tionde bandet av Törnrosens bok (1838). Den är
emellertid betydligt äldre, ty 1839 skrev Almquist i ett brev: »Just detta lilla stycke,
ehuru kort, förklarar bäst min inre äldre historia. . . . Jag har nämligen genom-
levat (för många år tillbaka) inre tillstånd av mycken strid, men Gud har låtit
uppgå allt i en inre frid.» De religiösa problem, med vilka Almquist, särskilt på
1820-talet, brottades, komma här fram, starkare än i Ferrando Bruno, och språ-
ket har här en mystikens glöd, som sällan uppnåtts i någon annan svensk själv-
bekännelse. Huruvida denna fantasi från början var avsedd för Jordens blomma
eller för Törnrosens bok, är tvivelaktigt; närmast förefaller den blott såsom en
självbiografisk utgjutelse. Att döma av den formella fulländningen kan man ej
förlägga den för långt tillbaka på 1820-talet.
Jag låg — så’ börjar den — »en natt i min säng i mycken oro, och sömnens
duva vilade icke över mig. Min själ var i ångest, mitt sinne i sorg. Gränslösa
frågor stodo upp, och tvivel omvärvde mig. Livet, världen, evigheten, tiden —
allt satt i kval och vanmakt vid sidan av min bädd. Ingenstädes sammanhang.
Och glädje? Ingen. ... Så låg jag, och det gick över midnatt. Klockan slog
ett, hon slog tu. Jag forskade ut åt universum, och jag besåg allt, som jag kände
i världen. Renhet fann jag icke; icke hos mig, och icke hos någon. Då hörde
jag i nattens mörker en röst viska till min själ och säga: Välj! Vill du vara
stark, så skall du få den starkes lott, vilken är kamp och ingen ro. Med allt
skall du hava att strida. Ingenting utom dig på jorden skall du finna i lag,
utan ständigt skall du vilja fäkta däremot. Och ingenting utom dig på jorden
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
