Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ehuru tillhörande en viss epok, t. ex. elvahundratalet, ändå står med
sin beskaffenhet som ett litet undantag, en utvikning från sin tid. . .
Jag bekänner öppet, att jag icke gillar, åtminstone ej älskar den
åsikten, som ville göra konsten till en servante — piga — åt den
faktiska historien. Den förras sanning beror icke på, om den noga
instämmer med verkligheten inom den señares område; den vilar på
sannolikhet — det är: icke egentligen på verklighet utan på möjlig-
het. Allt vad i en tid möjligen kunde hava skett, har rätt att vara
i konstvärlden.» I själva verket skilde sig denna teori icke så mycket
från Walter Scotts. Ivanhoe är knappast en personlighet från elva-
hundratalet; ännu mindre tillhöra gestalterna i Hermitaget folkunga-
tiden. Det historiska inskränker sig till biverket — till uppträdandet
av pilgrimer, lekare, stigmän, riddare o. s. v. Men själva personerna
tillhöra strängt taget ingen tid.
Den historiska bakgrunden utgöres av Valdemar Birgerssons strid med sina
bröder Magnus, Erik och Bengt. Valdemar, som äktat den danska prinsessan
Sofia, hade inlåtit sig i en brottslig förbindelse med hennes syster Judith, som
varit nunna i St. Agnes kloster, och frukten av denna förbindelse hade blivit en
dotter Sofia, som vid romanens början är tio är. Hennes existens var okänd,
och hon hade av Valdemar överlämnats i vård ât en av konungens trognaste
vänner, John Bruce eller (som han av svenskarna kallades) Jon Amundson. I
följd av tronstridigheterna i Skottland hade dennes far flyttat över till Sverige,
där sonen uppfostrats och blivit en av Valdemars förtrogne. De upproriska her-
tigarna känna emellertid den unga Sofias existens och bortröva henne från Bruce
för att visa henne för folket och därigenom framlägga ett påtagligt bevis på Val-
demars sedeslösa leverne. Men hon räddas och föres efter åtskilliga äventyr av
den trogne Bruce till Valdemar kort före det avgörande nederlaget vid Ramunda-
boda. Under detta kämpar Bruce såsom ett lejon, lyckas ånyo rädda den späda
prinsessan och för henne jämte Judith till Skottland, där sista delen av romanen
utspelas. Denna är tämligen fantastisk. Sofia och den unge Patrik Bruce hava
förälskat sig i varandra, men Judith förmår dem att skiljas: »Hos er har evig,
ovansklig kärlek sitt behag — rätt älsken I varann — I skolen därför skil-
jas . . . Sluten väl, ty I haven börjat så. Patrik Stournadan Bruce av Inver-
morison! Bygg tvenne kloster. Ett för män till liknelse efter dig, ett annat för
Sofia och själsköna kvinnor, vilka ej önska ett halvt, i mörker tynande förbund.»
De unga gjorde som hon bjöd. Efter ett år reste sig klostren, och mellan dem
reddes sedan Judiths grav. På stenen skrevs: »Skönhetens spöke ställde sig mel-
lan man och kvinna på jorden. I ett himmelskt land, där skönheten ej är ett
spöke, vill hon åter förena dem.» Romanen slutar således med en fordran på ett
jordiskt celibat under hänvisning på Swedenborgs himmelska äktenskap.
Det är denna tanke, som hela romanen avser att utveckla. Val-
demar har gift sig med Sofia, de passa ej för varandra, och i stället
förälskar han sig i hennes syster, den mörka, lidelsefulla nunnan Ju-
dith. Denna förbindelse väcker emellertid allmän skandal i landet.
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
