Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bota Isidoras vanvett. Men frågan är: ha de också trängt in i kris-
tendomens egentliga väsen? Denna fråga besvaras i Marjam.
I Jerusalem träffa de nyomvända en ej av ålder, men som det tyckes
av sorgen böjd kvinna av folket, och då de fråga henne, om hon är
kristen, svarar hon: »Kristen? Vad är det? Jag är av Davids hus,
och jag har icke hört talas om det ord, du säger.» När de emel-
lertid under samtalet erfara, att hon är Jesu moder, falla de ned för
himladrottningen — den verkliga, ej den hedniska Kybele — under det
att hon står oförstående inför deras dyrkan: »Marjam heter jag. Men I,
för vad böjen I knä?» Då hon därefter försvinner in i griften utan
att ses av de knäböjande, få dessa för sig, att de bevittnat hennes
himmelsfärd, och de tycka sig högt i luften skåda hennes vita vingar.
Men — säger Isidoros ■— hur hyllas hon av Simon och de andra?
De se i henne blott en syster, »ett jordens barn, en kvinna såsom
andra fler». Och då Isidoros för Simon sökt utveckla, att hon var
en himmelsk jungfru, hade han blott svarat: »Skam ej är att ärlig
moder vara.» Ännu mindre hade han förstått, vad som menades med
trimurti (treenighet), ehuru Isidoros för honom framhållit parallellen
Osiris, Isis och Horos. Då övergav jag — fortsätter Isidoros —
varje myt och frågade helt kort, »om fader, moder, son ej vore tre,
som dock gudomligt äro ett». För dessa spörsmål stodo apostlarna
alldeles likgiltiga, och Jochanan svarade: »Oss det till livet ej behövs
att tro på mer, än vad oss sonen själv har sagt. För nöjes skull
kan du med mänskotankar sysselsätta dig.» De nyomvände lärde
funno också snart, att Jesu lärjungar voro både enfaldiga och okun-
niga. Av dem — klagar Isidoros — har jag ej fått ett enda svar
om de höga hemligheterna, om månens underbara gång och läke-
kraft, intet om planeternas virveldans. I enfald och i brist på kun-
skap stå de ej över Tadmors yngste hierodul. Men efter någon tid
träffa de en »främling», som mera imponerar på dem. I dramat bär
han intet namn, men vi hava ej svårt att igenkänna aposteln Paulus.
Han talar idel gallimatias: »Hade jag ock icke andans gåva, så
talade jag ändock, mig till vanheder. Vi skulle jag icke utskämma
mig? Är jag då stor? Bort det. Men icke säger jag eder, att jag
har andans gåva, utan jag har tungor och tungomål. Därföre skall
gårdshunden klippas i stallet, på det att, när ekarne lövas i skogen,
ingen må säga, att han druckit mjölk, när han njutit vatten.» Detta
tal finner emellertid Isidoros »ganska vist». Han lovar, att han skall
kunna förklara allt däri. Men »främlingens» ordström fortsätter, och
särskilt bitter blir swedenborgarens satir, när Paulus kommer in på
läran om satisfactio vicaria: »Gjorde icke han allt tillfyllest i vår stad
313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
