Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förtroligheten till en fri förbindelse, som slutar därmed, att Albert hyr
ett rum i Saras hus mot »tjugo riksdaler riksgälds per år», flyttar
in och blir första dagen av Sara bjuden på middag, varefter deras
fria, oberoende äktenskap börjar. Karaktärsteckningen är onekligen
den bästa, som Almquist åstadkommit. Sergeanten, som visserligen
aldrig har grubblat över några samhällsproblem, är något romanesk,
litet »knoddigt» ridderlig, en hygglig karl »som folket är mest», och
såsom intelligens står han betydligt under Sara. Hon har en full-
komligt klar världsåskådning, till vilken hon kommit icke genom någon
teoretisk spekulation, utan som själva livet lärt henne. Hon var född
i ett olyckligt äktenskap, och fadern hade varit en drinkare, som
halvt pinat ihjäl sin hustru. Särskilt var det ett minne, som präglat
sig in i Saras själ: »Jag var ute en Michaelikväll med min mor. Det
var mot hösten och blåste, och hennes hår for kring huvan. I för-
tvivlan lopp hon upp åt den stora stadsbron, som går över Lidan
hemma i vår stad; jag var då femton år och sprang efter. Jag tänkte
hon i sin rysliga vånda skulle hoppa ned i vattnet. Men när jag
kom efter, hejdade hon sig och tog mig i famn, stannade vid broled-
stången och såg sig om. Där var ingen gångare ute. För din skull
vill jag låta bli det, viskade hon: jag vill leva och pinas, tills du blir
ännu litet större. Men ve och förbannelse över den här! Åtmin-
stone den skall jag bli kvitt. Härvid såg jag fradga av raseri, tror
jag, stå kring min mors läppar. Hon ryckte sin guldring av fingret
och kastade honom långt bort i Lidaån.» Och olyckan hade icke
gjort henne bättre: »Ifrån den största ordentlighet och snygghet blev
hon till sluts osnygg, otäck och slarvig, så att jag grät därvid.» Ej
heller hade hon varit utan skuld till mannens superi, ty »hennes sätt
var aldrig för rart eller just rätt trevligt». Följden av denna livser-
farenhet hade blivit, att Sara ansåg äktenskapet såsom en förban-
nelse, vilken gjorde människorna moraliskt sämre och olyckliga. För
min del kan jag ej se någon orimlighet däri, att en flicka just ur den
lägre medelklassen kommit till denna åsikt. Superiet var ju under
denna tid en verklig farsot, som torde hava gjort de flesta äktenskap
inom Saras samhällsklass olyckliga, och hennes naturell, sådan som
Almquist skildrar den, motiverar ytterligare hennes ståndpunktstagande.
Sara är en ovanligt nykter förståndsmänniska, ekonomisk, arbetsam,
utan all romantik, t. o. m. utan sinne för naturens skönhet. Att
Kinnekulle var vackert, hade hon. aldrig observerat, och då Albert
föreslår henne att taga vägen över det natursköna Hellekis, förstår
hon honom inte: »Är där stora hus och byggnader, så förtjänade det
nog att göra sig bekant på stället; det kunde en gång löna sig.» Av
343
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
