Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag in summa varseblivit ifrån den kristenhet, på vars varenda mig berörande individ
jag snart i 30 års tid utan undantag varit dupé». Några ockerräntor av Davidsson
hade han knappast tagit, ty i så fall hade denne väl vid konkursen gjort anmärkning mot
Schevens fordran, och för det lån, han 1845 gav Almquist, tog han enligt dennes
egen uppgift ej mer än laglig ränta. Ett huvuddrag hos Scheven var hans starka,
swedenborgska religiositet. Hårdhjärtad var han alls icke, utan tillhörde snarare
den från Rousseau stammande sentimentala generationen, och vi sågo nyss, huru
välvilligt han bedömde den gäldenär, Hirsch Davidsson, som ruinerat honom, men
som visat honom en vänlighet, vid vilken han ej var van. Han hade ett vekt,
känsligt lynne, var i själva verket en godhjärtad människa, och hans huvudfel i
det praktiska livet var en långt driven godtrogenhet, varigenom han lätt råkade
ut för bedragare. För en magister Torbiörnsson hade Tybeck varnat honom, men
Scheven försäkrade, att Torbjörnsson var en »god, hederlig karl», och lät lura sig
på 6,000 rdr banko. Familjen hade således all anledning att få honom satt under
förmyndare, och härom uppstod en långvarig process mellan honom och denna,
vilken Scheven till sist vann. Att hustrun och sonen därvid behandlade honom
ganska hjärtlöst, rent av brutalt, torde icke kunna bestridas, och därav förklaras
Schevens ovilja mot dem, ävensom att båda flyttat från honom. Genom hans
godtrogenhet, hans snålhet och hans oförmåga att sköta affärer hade hans förmö-
genhet mot slutet av 1830-talet smält ihop till 37,000 rdr banko. Han blev nu —
skriver Hemming-Sjöberg — »privatdiskontör, och snart var han en av huvudstadens
mest kända ’procentare’. Alltjämt levde han lika indraget och snålt, gick alltid
dåligt klädd och unnade sig icke själv mer än det nödvändigaste». Den summa,
han hade att disponera, var omkring 18,000 rdr banko — det övriga innestod i
Siggesta — men dessa pengar voro utlånade till ett femtiotal personer. Fördel-
aktiga voro Schevens placeringar icke, och »hans lättrogenhet och hans begär
efter hög ränta hade säkerligen förlett honom att förvärva penningar på papperet.»
1840 hade han gjort bekantskap med Almquist, vars far han känt, och bekant-
skapen övergick efter någon tid till förtrolighet. Scheven var en ivrig sweden-
borgare och kände sig därför dragen till Almquist, som visade honom stor vän-
lighet, läste högt för den halvblinde gubben, utlade för honom Swedenborgs läror
o. s. v. 1845 blevo de enligt bådas uppgift närmare bekanta. Almquist hade då,
i juli, drabbats av en olycka. Ett inbrott hade skett hos honom, varvid han be-
stulits på 790 rdr banko, åtskilliga guld- och silversaker samt klädespersedlar.
Lysander var i sin biografi böjd att anse hela denna inbrottshistoria uppdiktad av
Almquist för att få en förevändning att uppskjuta betalningen av åtskilliga för-
fallna skulder. Ett studium av polisens och kämnärsrättens protokoll gör emel-
lertid troligt, att ett inbrott verkligen ägt rum, ehuru de misstänkte och häktade
mot sitt nekande ej kunde överbevisas och sakfällas. Däremot är det ytterst
otroligt, att Almquist hos sig haft liggande närmare 800 rdr banko, och man är
därför böjd att misstänka, att han begagnat inbrottet för att komma fram med
denna historia. I varje fall vände han sig, med denna förlust såsom grund, till
von Scheven, som lånade honom 500 rdr banko mot 6 %, vilket lån kort därefter
inbetalades av Hierta och Fridolf Almquist, som åtagit sig att ordna skaldens
affärer. Aldrig — skrev Almquist till Scheven — »skall jag glömma denna god-
het, och det har inpräglat sig djupt i mitt sinne, att en man, som blivit så mång-
faldigt misskänd, i själva verket är så god». De blevo nu ytterst intima. Enligt
flera vittnesmål betraktade den gamle ryttmästaren »honom nästan såsom sin son»,
insatte honom till testamentsexekutör, hyste för honom ett obetingat förtroende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
