Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Saari-
järvi.
Voss och Goethe, och i en genialisk uppsats har Mortensen fast-
slagit detta. Mindre starka voro intrycken från de tyska nyroman-
tikerna, ehuru även dylika kunnat påvisas; av den retoriske Schiller,
som för Tegnér betytt så mycket, blev han däremot nästan oberörd.
Walter Scotts romaner, som på 1820-talet voro mycket populära både
i Sverige och Finland, tillhörde också hans läsning under studentåren.
För den franska litteraturen stod han däremot alldeles främmande,
och man har icke kunnat uppvisa ett enda inslag från denna. Till
sist var naturligtvis den nyaste svenska litteraturen bekant i Abo,
Tegnérs, Atterboms och Stagnelius’ dikter och särskilt den äldre
gustavianska litteraturen. Det är då ganska betecknande för Rune-
berg, att av gustavianerna är det egentligen blott två, som starkare
slagit an på honom: de båda realisterna Bellman och fru Lenngren.
Då man talar om de litterära impulser, för vilka Runeberg utsattes,
bör man likväl icke överskatta deras betydelse för honom, och Mor-
tensen har här gjort några förträffliga anmärkningar. Ehuru han,
skarpare än någon annan, framhållit den Runebergska diktens sam-
band med de samtida litterära strömningarna, har han tillika betonat
hans självständighet emot dem. Någon bokslukare — skriver han —
»eller över huvud taget boksynt man var Runeberg aldrig. Det sätt,
varpå han kom över de Serviska folksångerna, detta arbete, som är av
grundläggande betydelse för hans egen diktning, är typiskt för hans för-
hållande till böckerna: han fann dem på golvet bland Cygnæus’ bok-
förråd, och säkerligen är det liknande tillfälligheter (t. ex. en diskussion
i Lördagssällskapet), som fört i hans väg de flesta böcker, som han
gjort bekantskap med. Sedan han blivit gift, var det i ej ringa mån
hustrun, som förmedlade hans bekantskap med litteraturen.» Intrycken
från denna hade icke varit många, och de mognade långsamt — så
långsamt, att när de slutligen togo form, hade Runeberg själv glömt
bort de första uppslagen. Motivet är då »helt förändrat och bär ute-
slutande prägel av Runebergs egen naturell. Därför är det så ytterst
sällan, som man hos Runeberg påträffar detaljer, med vilka man kan
påvisa hans skrifters sammanhang med främmande författares. Det
finnes två sätt att imitera. Det ena består helt enkelt däruti, att man
mer eller mindre i detalj upprepar och efterapar förebilden. Det
senare däremot fordrar, att skalden intränger i själva förebildens me-
ning och liksom inifrån tillägnar sig honom. Det senare är Rune-
bergs sätt; han efterapar aldrig» — eller rättare: han gör det blott i
sina första ungdomsarbeten, men icke efter 1830.
Runeberg var, som sagt, icke någon mångläsare, och de intryck, han mottog,
fick han kanske mindre ur böcker än genom samtal med vänkretsen. Däremot
378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
