Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man övergav svenskan och klädde all civilisation i finsk dräkt, så vore
det att återgå till medeltidens barbari’.» Kärleken till finsk diktning
och finskt språk stod således ännu ej i någon fientlig motsats till
svensk kultur och svenskt språk. På denna fria, försonliga stånd-
punkt förblev Runeberg stående under hela sitt liv, ty överhuvud var
han ingen man, som växlade åsikter.
Frän hans yttre levnadshändelser vända vi oss nu till hans dikter. Såsom förut Runebergs
anmärkts, finnes ingen, som med säkerhet kan dateras tillbaka till skoltiden, och första dik-
i den första diktsamlingen, som utgavs 1830, intogos få även från den första stu- ter’
denttiden; de äldsta torde vara från 1826. De av Runeberg själv ej publicerade
dikterna1 röja emellertid hans utvecklingsgång, innan han fann sig själv. Liksom
Tegnér började även han såsom eftergustavian, och med någon annan litteratur
än den gustavianska hade han väl ej före ankomsten till Åbo gjort bekant-
skap. Själv skrev han sedermera: »Tegnér, Atterbom och hela den unga skolan
lärde jag känna först vid universitetet.» De äldsta dikterna härröra från 1822,
och den mest betydande av dessa är den 1822 skrivna Försynen, i vilken han tyd-
ligen imiterar Choraeus och Leopold, möjligen ock Lidner, som tillhörde hans
ungdomsläsning; han gör sig här till tolk för samma 1700-talstolerans som den
unge Tegnér i Försonligheten (Fridsröster). Särskilt upprörd känner han sig över
den lära, som till evig osalighet fördömde hedningarna, ty Gud
Skall sträcka lika huld sin alltid öppna famn
Emot den hedniske som kristne dygdevännen.
Några senare dikter äro rena Bellmansimitationer, alls icke dåliga, och vid
samma tid, väl 1823, synes han hava gjort bekantskap med fosforisternas poesi.
Under studenttiden skrev han dikter i folkvisestil, ottave rime samt t. o. m. en
sonett, men synnerligen starkt blev detta inslag icke. Den av de svenska nyro-
mantikerna, som mest slog an på honom, var den formsäkre Stagnelius, men med
honom gjorde han bekantskap först 1826, då Hammarskölds upplaga av Stagnelius’
dikter utkom. Denna förebild återfinna vi i en mängd ungdomsdikter, både i de
av Runeberg utgivna och i de undertryckta; enstaka vändningar i hans dikter
återgå alldeles tydligt till Stagnelius, t. ex. »och den nyss uppväckta Näcken rör
sin silversträng i bäcken». Av Tegnér är han däremot nästan oberörd, och de
tegnérismer, man tyckt sig finna hos honom, återgå ofta nog snarare till Stag-
nelius, vilken icke så litet påverkats av Tegnérs praktfulla retorik. De fall, då
ett direkt beroende av Tegnér äro påtagliga, hänföra sig nästan alla till den svenske
skaldens eftergustavianska ungdomstid, såsom Det eviga, vars grundton klingar
igen i Runebergs Det ädlas seger (Dikter 1830). Den förebild, man tydligast,
under hela studenttiden, känner igen, är likväl Franzén, och utom av landsman-
skapet kände Runeberg sig tydligen dragen till honom genom enkelheten och
realismen i den Franzénska stilen, ty detta är redan i de första dikterna ett ut-
märkande drag också hos Runeberg — det, genom vilket han sedan kom att
bryta både med den Tegnérska retoriken och det fosforistiska blomsterspråket.
Ett annat mycket starkt inslag i Runebergs diktning möter oss också redan i
ungdomsförsöken. Det var från antiken. De vanliga latinska skalderna hade
1 De flesta av de äldsta föreligga i den s. k. Blå boken i Borgåarkivet.
383
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
