Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppvaknande i en ung kvin- j L Runeberg,
naS hjärta. I den underbart Oljemålning av J. E. Lindh. 1832. Orig. uppbrunnet,
sköna dikt, som han skrev,
efter det att han avslutat Hanna, och då satte som inledning till
idyllen, är denna första kärlek för honom en uppenbarelse från en
högre värld, en hastigt uppflammande känsla, fylld av en platonsk
mystik: »en blixt jag är utav ditt eget liv», »ett solljus är jag av
din egen själ». Det behöves blott — såsom i Den enda stunden —
en blick för att avgöra ett livsöde, ty denna blick är gnistan, som
slår eld i en människosjäl. Det är sant, att tiden från den främ-
mandes ankomst till förlovningens fullbordan icke är längre än, som
Ljunggren säger, från tedags till kvällsvard; det må också vara sant,
att »en överenskommelse för livet mellan två människor, vilka ej
känna varandra, bör tarva en något längre förberedelse för att ej
synas brådstörtad». Men är detta ett fel, ha Shakspere i Romeo and
Juliet och Goethe i Hermann und Dorothea gjort sig skyldiga till det-
kan hava läst och troligen även hade läst. Det väsentliga är dock ej
staffaget, utan den första kärlekens psykologi, som ligger bakom denna
dikt, och här kan snarare Hermann und Dorothea hava varit en in-
spirationskälla — en detalj återgår obestridligen till denna förebild.
Såsom motton för de olika sångerna har Runeberg satt tre strofer ur
en av de dikter, som tryckts i 1833 års samling: Hvem styrde hit din
väg? Och i själva verket
är Hanna i episk form en
omdiktning av denna:
Liksom den bäck, där rann,
För den, som rinner här,
Vi voro för varann,
Sä länge du var där.
O, andra nejders son!
Vi flög du dädan, säg?
O, fågel långt ifrån,
Vem styrde hit din väg?
Till hjärtat, som var kallt,
Säg, hur du lågor bar?
Hur kunde du bli allt
För den, du intet var?
Det är den »första kärle-
ken», han vill skildra, dess
407
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
