Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åskstråle brutit fram ur dem, och min levnads bästa lycka är träffad
och bruten.» Hans dotter Rosa har blivit »omvänd», hatfull mot
allt skönt i livet, hård och kärlekslös, så snart hon behärskades av
sin mörka tro. Denna fanatism hade undergrävt även hennes hälsa:
»Rosa vissnar. Mer och mer klar blir mig nu den lära, vars gift
hon insupit, denna varma hjärtans mördande förvillelse att försmå
saktmodets frid och förbränna sig själva ... Ni tror på en odödlighet!
Ar det därföre, att jorden är så mörk och livet här ett intet?
Nej, nej, därför väntar jag en himmelsk värld, ett högre liv, att denna
jord är så skön, detta liv, oaktat sina sorger, så heligt och så ljuvt!»
I det tredje brevet, ett slags dagbok, berättar han först om Rosas
sjukdom: »Rosa har lämnat sitt rum för första gången sedan länge.
Hon har suttit en stund på trappan, hört sparven kvittra och sett
de tindrande dropparna falla från taket. Jag såg hennes blick stråla,
jag hörde henne andas med djupa, tröstande drag, och jag tror, att
hon en minut sökte Gud även i hans morgonglada värld. O, själva
fröjden, som lyfter andras sinne mot skyn, är tung för hennes;
den minsta dryck ur naturens hälsobägare upplöser hennes väsende.
Mattad, nästan vanmäktig, har hon blivit återförd på sitt rum.» Och
så slutar brevet med att omtala Rosas död.
Den gamle trädgårdsmästarens bref blevo icke utan svar. Redan i januari 1838
lästes i Helsingfors Morgonblad Svar till den gamle trädgårdsmästaren. Förfat-
taren var en ung student Lars Jakob Stenbäck (född 1811), som kort förut avlagt
sin kandidatexamen. Han var en av den yngre generationens mest begåvade
skalder och sedan några år tillbaka en av de ivrigaste pietisterna. I sitt svar
fingerade han sig vara den adressat, till vilken trädgårdsmästaren riktat sina brev.
Den religion, som förkunnats i dem, var »i grunden ingenting annat än heden-
dom», och — frågar han — »inser ni icke själv, att detta endast är en poetisk
naturdyrkan, endast en panteism i finare och vackrare form, endast ett avguderi ?»
Runebergs genmäle kom i Borgå Tidning i mars 1838 och är lugnt och värdigt.
Jag finner — skrev han — »att de tre viktigaste satser, i vilka er åsikt av livet
blottar en svaghet, redan äro av mig berörda; jag menar den skarpa söndringen,
som bortskär skapelsen från Skaparen, det själviska bekymret, som avser blott en
egen individuell salighet, och den stolta ofördragsamheten, som uttalar förtappel-
sens dom över varelser i Guds värld». Och så slutar han med att berätta den
gamla legenden om den starke Kristoffer. Då den eremit, som omvänt honom
till Kristus, märkte, att ynglingen ej var skapad för att bedja, förde han honom
till en flod och ålade honom att över denna bära de vägfarande. »Legenden säger,
att Kristus under natten kom till stranden och begärde hans hjälp och att den-
samme, som icke kunde läsa eller bedja, dock befanns värdig att bära världens För-
sonare. Krafterna äro mångfaldiga, gåvorna mångfaldiga och sätten att arbeta
i Guds ändamål likaså. Säg därför icke, då ni ser en broder, som icke vakar
och tänker i böner såsom ni: se, denne är en förtappad. Säg snarare: låt mig
se efter, om icke även denne står vid den brusande flodens strand och trotsar
vakor, mödor och faror och kämpar med sina friska lemmars krafter för att bära
416
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
