Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gusta, som söker att lätta bördorna för alla och som tagit sig an
även den gamle Pistol. Farhågorna för kaptenen visa sig emellertid
ogrundade. På själva julaftonen kommer han tillbaka, visserligen med
armen i band, men räddad. Därefter följer diktens främsta parti. I
glädjen — säger fröken Augusta — minnas vi blott oss själva. Här
finnes också en annan, den gamle Pistol. Blir julen för honom glad
eller sorglig? Hans ende son var ju också med i kriget. Knappt
hade hon talat till slut, förrän man hörde den gamle soldatens träben
klappa i farstun, och så trädde han in, försynt stannande vid tröskeln.
Majoren gick då fram till vapenbrodern och lade sin hand på hans
skuldra: Gamle Pistol! Hoppet är sviksamt, bedrövliga budskap bringar
kaptenen till dig. Men tåla är att leva. Pistol, som förstod ordens
innebörd, förde blott handen till ögat och strök »från den skäggiga
läppen en darrning». Så teg han en stund och tog sedan till orda:
Vi båda ha lärt, hur vanskligt människolivet är, och vi skulle jag då
klaga? Hade min son fått leva, skulle han kanske en dag komma
att sitta som jag »i ett skogstjäll, krumpen och tyst med kryckan och
ålderdomen till sällskap». Är ett sådant liv väl önskligare än den fre-
dade vilan i jorden?
Lycklig är han, som sluppit; för mig byts sakta till afton
Dagen ändå som tillförne, och jag är övad att tåla.»
Så han sade. Sin hand åt den åldrige räckte majoren :
»Gamle Pistol», så talte han, »se, för honom, som åter
Trevnaden fört till mitt hus, för min dotters liv, för kaptenen
Föll han, er son, så hör jag, och föll, som det ägnar en krigsman.
Därför får ni ej mer i er enslighet dväljas i skogen.
Hit skall ni flytta och bo; rum finns det i stugan och mänskor
Mera än nog till er tjänst, då er krafterna svika med åren.
Kom kamrat, kom, låtom oss gråna i friden tillsammans,
Såsom i mången strid vid min sida ni kämpade fordom.»
Pistol dröjde en stund med sitt svar. Men något nådehjon såsom
tiggaren Aron ville den gamle soldaten ej bli: I mitt ensliga torp
lever jag som min egen och mottar där den evige Givarens håvor.
»Skogen kläder han grön. Han låter den irrande fågeln
Finna ett korn. Mig hjälper han hädanefter som hittills.
Tar jag av honom mitt bröd, finns ingen, som vågar förmäten
Se på den åldrige ned, som ej lärt sig ännu att föraktas.»
Sagt. Men i högre gestalt sig reste den ädle majoren,
Fullare svällde hans barm, och hans blick, förklarad och manlig,
Mätte soldaten. Han teg, han kände sitt hjärta förstoras.
Finland stod för hans själ, det kulna, hans torftiga, gömda,
Heliga fädernesland.
419
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
