Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
städerna svor man utan motstånd trohetsed åt tsaren, och sär-
skilt var prästerskapet nitiskt i att mana till underkastelse; i ett cir-
kulär från Abo domkapitel ålades prästerna att »med lära och efter-
dömen handleda sina åhörare att vara underdåniga all mänsklig ord-
ning för Herrans skull». Denna undergivenhet för Herran gick också
mycket långt. I december firades kejsarens födelsedag med illumina-
tion i Abo, och då han i april 1809 kom till staden, red han genom
en äreport med den tilltalande inskriptionen: »At Alexander I, vars
härar landet vunno, vars mildhet folket vann.» Då de ryska trup-
perna tågade in i en stad, ställde borgerskapet ofta till baler för offi-
cerarna, som gladeligen fingo valsa med stadens unga damer. Så-
dan var ställningen i Finland 1808, och det förefaller därför nästan
otänkbart, att ett dylikt både för Sverige och Finland vanärande krig
kunnat bliva ämnet för det svenska språkets främsta patriotiska dikt.
I krigets historia finnas dock även andra moment, och det var
dem, som först traditionen och sedan Runeberg tillvaratog. För det
första bestod armén icke blott av köpta eller fega officerare.
Bland det högre befälet funnos många, som ville slåss, ehuru de
hindrades av Klingspors order, och som även slogos, när tillfälle er-
bjöds — Adlercreutz, Döbeln, Löwenhielm, Sandels och andra. Några
fältherrar voro de icke, och slagen voro knappt mer än obetydliga
sammanstötningar, som på grund av Klingspors oduglighet ej ändrade
krigets gång. Men de voro hederliga och modiga män. Präktiga
karlar funnos inom den indelta arméen, män, som ej intresserat sig
för politiken, utan snarast voro jordbrukare av herreklassen — tyvärr
utan någon egentlig militärisk skolning. Förhållandet mellan dem och
soldaterna var gammaldags patriarkaliskt, och hos de senare, som
snarast voro torpare, rådde en god anda. De voro sega och uthål-
liga, trogna sin konung och sitt land. Så var hela allmogen, icke
minst den finsktalande i de östra delarna av landet. Den — heter
det i ett brev till den gamle Klercker strax före det ryska överfallet
— »önskar blott att få gevär och krut för att gå man ur huse för
att försvara fosterjorden. De finska bönderna säga på finska: Vi
skola icke lämna vår kung, som intet nu kan hjälpa oss, och vi må
väl orka hålla ut till sommaren, då han själv med sitt krigsfolk kan
hinna hit». Bönderna vägrade också att »svära sig åt ryssen», och
då de i Karelen kallats till en dylik edgång, grepo de i stället till
vapen under anförande av bonden Olli Tiainen, som höll ut ända in
på vintern 1809 mot de manstarka ryska truppsty’rkor, som uppställts
mot honom. Så skedde på flera andra ställen, och på Aland körde
bönderna ut ryssarna. Här fanns således jordmånen för ett guerilla-
441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
