Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
igen von Törne. Kort därefter, 1838, gav Runeberg en antydan om
en plan att behandla krigets historia. I Borgå Tidning införde han
ett utdrag ur G. H. Mellins novell Paavo Nissinen och lät detta åt-
följas av ett fingerat brev från Sverige. Ämnet, skriver korrespon-
denten till honom, måste såsom finskt väcka ditt deltagande, »och
troligen är du även nyfiken att se, huru en annan behandlat scener,
som jag vet du själv ärnat bearbeta. Det sista finska kriget erbju-
der konstnären många tavlor av intresse; han behöver blott förstå
att rätt och efter naturen teckna dem. Lokalen, folklynnet, det pa-
triarkaliska i arméens organisation, i soldatens förhållande till befälet,
allt är egendomligt och målande.» Emellertid gjorde han tillsvidare
ingenting åt denna plan, och i Julqvällen, som kom ut 1841, före-
kommer kriget endast såsom en bakgrund. Förhållandet mellan ma-
joren och Pistol är emellertid just detta patriarkaliska, som så sla-
git an på Runeberg. 1842 fick han en ny väckelse genom Mont-
gomerys detta år utgivna Historia öfver kriget emellan Sverige och
Ryssland åren 1808 och 1809, som kom att utgöra en huvudsaklig
källa för Sägnerna. Under den närmaste tiden var han likväl syssel-
satt med arbetet på Kung Fjalar och Kungarne på Salamis, och den
gamla planen fick därför ligga ända till början av 1846. Från slutet
av föregående år finnes likväl ett fragment, som antyder den riktning,
i vilken Runeberg tänkt sig, att åtminstone en del av sägnerna skulle
gå. Det är det dramatiska fragmentet Belägringen. Det är en ko-
medi, av vilken endast början är skriven. Händelsen tilldrar sig på
Karl XII:s tid, men motsvarigheten till 1808 är uppenbar. Det rör
sig om en fästning, som belägras av ryssarna. Utom kommendanten,
den gamle Stålman, hans hustru och sex flickor har hela besättningen
stupat och provianten är slut. Frun ligger över gubben med böner,
att han skall kapitulera. Men Stålman håller i sig: »Gud har fogat
så, att jag är kommendant här och skall försvara detta näste, så
länge jag står på mina ben, dig, ryssen och djävulen till trots, och
därmed punkt.» »Vad blir slutet på allt detta?» »En hederlig död
och en krigsmans namn inför eftervärlden. Jag menar det är gott nog.»
Det värsta är, att han från fienden fått en skriftlig uppmaning att
giva sig. Han har ingen att skicka med svaret, ty en gammal vakt-
knekt, Larm, som är den ende överlevande, kan han ej bruka, enär
det skulle visa, huru illa det stod till i fästningen. Själva brevet
har han emellertid skrivit: »Till svar å Herr Generalens proposition
har äran meddela, att jag icke fått Hans Majestäts, min allernådig-
ste Konungs ordres att uppgiva fästningen, kan alltså icke ingå på
några villkor, helst ingen nöd ännu tvingar mig därtill eller efter
446
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
