Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Runeberg till panteist, men det är att sätta en alldeles för filosofisk
etikett på en världsåskådning, som för en sund och frisk frilufts-
människa som Runeberg är ganska naturlig. Bakom hans dikter ligga
inga djupsinniga idéer, som blott den filosofiskt skolade kommentatorn
kan upptäcka, och själv hade han intet sinne för t. ex. Atterboms
poesi. Det är just enkelheten i Runebergs diktning även i detta av-
seende, som gjort denna så oerhört populär.
Över huvud tyckte han icke om att uttala sig i de allmänna frågor,
som upprörde hans samtid. Någon dagspolitiker blev han aldrig, och
då han enstaka gånger, enskilt, uttalade sig i någon fråga, var det
alltid med en sällspord måttfullhet, opartiskhet och rättfärdighet —
också detta i motsats till den lättantände Tegnér, som var ögonblickets
och överdrifternas man. Men rakryggad var Runeberg alltid och visste
också att sätta sig i respekt både hos censorn och hos den ryske
generalguvernören. Den förre fick i hans manuskript icke stryka annat
än rena bagateller. Då han fordrade, att slutstycket i Döbeln vid
Jutas skulle ändras (O, fosterland, vem spanar dina öden etc.), sva-
rade Runeberg bestämt nej. Generalen yttrade då, att han måste
neka sitt imprimatur till samlingen i dess helhet. Det oaktat förkla-
rade Runeberg bestämt, att han icke tillät någon ändring och att det
hellre fick vara med tryckningen. Därpå tog han sitt manuskript
och beredde sig att gå. Det imponerade: Nå, giv hit det då! Och
så fick han påteckningen. Men även generalguvernören hade respekten
inne. Då studenterna på en fest sjungit Björneborgarnes då ännu
otryckta marsch, skrev generalguvernören Berg till ministerstatssekre-
teraren Armfelt, att han »funnit, att denna poesi bättre skulle passa
i ett Garibaldiläger än i en samling av finska studenter. Den finske
versmakaren har i860 trott sig böra i tankarna återflytta sig till året
1808, då finnarnas strid mot ryssarna ännu var berättigad. Under
denna förevändning appellerar han till dolk och till blod. Censuren
har ej vågat förbjuda tryckningen av fruktan att misshaga studen-
terna och universitetet, om den hade sekvestrerat ett arbete av Fin-
lands och Sveriges nationalskald.»
Ehuru Runeberg således ej tog del i dagens partistrider, verkade
han på sitt sätt. I ett brev till Ilmoni 1854 skrev han: »Jag har i
all min tid velat vara så långt bort från politiken som möjligt och
tror, att mitt tillgörande i så stora affarer som de, vilka nu pågå,
betyder mindre än intet. Och därför, goda broder, anser jag mig
vara icke mindre varm för mitt fäderneslands intressen; jag vill blott
icke direkt gripa uti dem, utan söka efter mitt mått befrämja dem
genom att troget verka inom det lilla område, som mig givits att
470
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
