Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hända blott en tidsfråga. Och då har Runeberg upphört att vara en
skald för Finland.
För Sverige kommer han alltid att förbliva det och en bland dess
störste. Ehuru icke svensk undersåte, har han i vår litteratur gjort
en epokbildande insats. Han har skapat en ny poetisk stil. Redan
de första verkligt Runebergska dikterna — Idyll och epigram — ut-
märka sig genom det påfallande enkla språket, som står i en så be-
stämd motsats till det samtida rikssvenska, till Tegnérs bländande
retorik och fosforisternas blomsterspråk; endast med Geijers lyrik har
det någon frändskap. I denna enkelhet har man velat se ett fin-
ländskt drag. Något av denna stil finner man redan hos Freese, ännu
mera hos Franzén, och hos den senare har otvivelaktigt den unge
Runeberg gått i skola. Men där Franzéns språk är kvinnligt, att icke
säga barnsligt, är Runebergs manligt och kraftfullt, och med åren får
detta poetiska språk allt starkare muskler och señor. Men samtidigt
med det att han i den yttre formen alldeles bröt med de rikssvenska
romantikerna, bibehöll han det väsentliga hos dem: romantikens höga
idealism, och denna blir hos Runeberg kanske mera äkta, mera varm
än hos de andra. Han är både idealist och realist. Denna förening
av två till synes stridande riktningar hade väl, såsom vi förut sett,
hela efterromantiken sökt nå. Men det var först Runeberg och en-
dast han, som fullt lyckades. Att så skedde, berodde dels på hans
naturell och miljöen, dels även på de inspirationskällor i stort, ur vilka
han redan under sin första ungdom kom att dricka. Dessa voro två:
folkdikten och den grekiska antiken. Han började ju med efterbild-
ningar av den serbiska folkpoesien, och i ljuset av denna såg han
ock antiken, liksom han i viss mån sett den serbiska dikten i en från
antiken lånad belysning. Uppfattningen av antiken har, såsom ofta
framhållits, varit väsentligen olika under olika tider. Inom den gre-
kiska epiken fäste sig renässansen och den franska klassiciteten mest
vid den heroiska Iliaden, men vida över denna satte man Æneiden,
och i antiken såg man därför i främsta rummet det pompösa. Denna
uppfattning dröjde i någon mån kvar ännu hos Tegnér, och ehuru
professor i grekiska, var han aldrig i lika hög grad som Runeberg
genomträngd av hellenisk anda. Det enkla och primitiva stötte honom
tillbaka såsom barbariskt. I slutet av 1700-talet hade likväl en annan
uppfattning trängt fram; Odysséen med dess realism ställdes nu i
motsats mot Iliaden, och man fick blicken öppnad för Homeros’ oer-
hörda överlägsenhet över Vergilius. Det var till denna nyhumanis-
tiska riktning, som Runeberg anslöt sig, och i äkta hellenisk en-
kelhet gick han här längre än Goethe. I den helleniska dikten,
472
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
