Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyrik och versepik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
annan effekt. Malmström anslöt sig till den hegelska skolan, och Hegel hade
uppträtt såsom en av nyromantikens ivrigaste fiender, enär han i nyromantiken
såg ett uttryck för den hatade schellingska filosofien. Även i den punkten an-
slöt sig Malmström till den tyske filosofen, och i minnestalet över Atterbom (1856)
fällde han den redan citerade domen: »Den egentliga roten till allt det onda,
som vidlåder den romantiska skolan, måste sökas i den filosofi, under vars infly-
tande dess verksamhet börjades och fortsattes: den schellingska.» Av Hegels
filosofi förblev han under hela sitt liv en trogen anhängare. I april 1846 skrev
han väl till Bergman: »Min offentliga verksamhet är, som du vet, lyckligen slu-
tad och med den även den polemiskt-filosofiska perioden av min bildningsbana.
Min Hegel står nu ganska dammig och grå på min hylla, förgäves väntande på
en resurrectio mortuorum. Jag slutade detta studium, sedan jag nätt och jämnt
hunnit att nedriva alla mina gamla fördomar, och torde väl nu böra begynna att
bygga mig nya.» I stället hade han ånyo vänt sig till de klassiska studierna.
Men yttrandet torde icke kunna tolkas så, att han upphört att vara hegelian, och
hans tryckta skrifter visa, att han fortfarande stod kvar på den hegelska ståndpunkten.
Efter 1842 skrev han mest blott tillfällighetsdikter. Flera av dem
äro dock betydande diktskapelser, så den vackra minnessången över
Atterbom (1855), som bjärt kontrasterar mot det året därpå hållna
talet, ty i dikten ger han en både rättfärdig och vältalig hyllning
åt den store skalden och litteraturhistorikern och har där lyckligt-
vis glömt, att den stackars Atterbom dock var schellingian. En
följd av andra dikter ägnas skandinavismen. Redan före det första
studentmötet hade Malmström med värme omfattat denna idé, och i
dikten Fosterlandet (1841) hade han uttalat en förhoppning, att Skan-
dinavien, innan seklet gått till ända, skulle vara »ett från då till ti-
dens slut». I de följande festdikterna yttrar han sig väl mera all-
mänt, och händelserna 1848 återspeglas ej i några av hans kväden.
Men då kriget ånyo flammat upp, var han en bland dem, som yrkade
på Sveriges ingripande. En mot tyskarna 1864 skriven niddikt slu-
tar med förhoppningen, att den tyske Mickel snart skall fa en »svensk
mark bly i pälsen», och i samma stil går en prolog vid studentkon-
serterna för Danmark i maj 1864.
En tredje grupp av hans senare dikter skrevs i Italien. 1845 hade
han sökt ett resestipendium och skrev då till vännen Bergman: »Jag har
sökt understöd för nästa år. Få se! Jag vill till Rom och ingenstädes
annars. Tyskland intresserar mig icke, Frankrike något mera, men kan
även umbäras. Italien icke så!» Uttalandet är betecknande. Han delar
romantikernas förtjusning för Italien, men Tyskland —■ Atterboms andra
fosterland — är honom likgiltigt. Ser man nu på dikterna, återfinner
man väl där romantikens oranger, cypresser, pinjer, näktergalar och
ruiner. Men man hör också en ton, som är ny. Munkar, präster och
banditer, som för Nicander varit pittoreska staffagefigurer, ses av Malm-
Skandina-
viska dik-
ter.
Italiadik-
ter.
32 —30113. Illustrerad, Svensk Litteraturhistoria. VI.
497
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
