Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyrik och versepik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på hösten 1839, efter en ettårig kondition hos en baron von Essen nere i Väster-
götland, återkom till Uppsala, slog han sig särskilt på filosofien, som jämte mu-
siken nu kom att fjättra hans intresse. I motsats till den otillgänglige Malmström
blev han snart en medelpunkt i sällskapslivet inom ganska olika kretsar. Genom
sin discipel, den unge Essen, fördes han in hos Malla Silfverstolpe och blev en
trägen gäst i hennes litterära salong, där han träffade samman med hela det
vittra Uppsala, Geijer, Atterbom, Palmblad, Bottiger m. fl. Hennes te hade på
honom alls icke samma avskräckande inverkan som på Malmström, och han stötte
sig ej heller på den andliga spisen. Likaså var han som barn i huset hos »de
små Knösarna» och hos landshövding von Kraemer. Vidare var han medlem av
ett litet musikaliskt sällskap, som Jacob Axel Josephson stiftat. Redan detta um-
gänge säger oss, att han icke var, vad man kallar en »rummelkurre», och Joseph-
son har i sin dagbok från denna tid givit en troligtvis ganska träffande karak-
teristik av vännen: »Vad som för övrigt utmärker honom som kamrat, är en på-
litlighet i viktigare fall, som man väl kan trygga sig till, ett insiktsfullt bedömande,
av vad i många fall är svårlöst, en vänfast hjälpsamhet, en själ, som helst syssel-
sätter sig med livets allvarligare frågor, men som vidrörande obetydligheter och
småsaker kan åt dessa ge en originell och intressant färg. En sällskapsbroder,
som man ej snart torde ledsna vid. Han frågar ej mycket efter bojor och band,
trampar ej andras väg, därför att den är allmän, utan blott så vida den överens-
stämmer med hans egna tycken, går också mycket sin egen väg.» Med studi-
erna gick det ej så vidare fort. Men till 1845 års promotion blev han färdig och
kallades två år därefter till Atterboms docent. Befordringsutsikterna voro emel-
lertid ytterst klena, och i slutet av 1848 lämnade han Uppsala för att tillträda ett
lektorat i Skara.
Hans litterära ståndpunkt framgår ej av hans brev och knappast heller av hans
under denna tid skrivna dikter. Nästan alla äro text till hans musikstycken och
ej särskilt karakteristiska. Ej heller förefaller han att hava varit vidare intresse-
rad av de frågor, som då upprörde studentkåren. Ehuru han under det stor-
miga året 1848 var curator curatorum, d. v. s. studentkårens ordförande, var
han, lindrigt sagt, en ganska ljum skandinav. I studentmötet i Köpenhamn del-
tog han icke, och till sin far skrev han 1844: »Flera av mina bekanta äro i
Skandinaviska sällskapet och ha velat ha mig dit, men jag vet rätt icke, vad jag
skall där att göra. Jag hinner dessutom nu för tiden knappt att vara svensk.»
I de sista orden ligger nog en antydan om hans uppfattning av skandinavismen:
att svenskheten genom denna lopp fara att gå förlorad. De studentsånger, han
skrev vid denna tid, äro också uttryck för en enbart svensk patriotism. Uttrycken
för denna äro väl för vår tid alltför braskande, de påminna om Tegnérs överord i
Krigssången och sakna Runebergs enkelhet och hans äkta känsla. Men i de
flesta av dem finnes en ton, som erinrar om den gamla karolinska tiden. Det är
hans religiositet. Ju starkare denna ton ljuder, ju mera äkta klingar också sången.
Främst står därför, enligt min mening, hans Frihetshymn: O Gud, som styrer
folkens öden (1849), och det är den inlagda psalmen, som griper oss i hans Hör
oss Svea. Slutraderna i hans fosterländska dikt Den svenske soldaten ha onek-
ligen en klang av Luther:
Ty den svenske soldaten han vet nog han,
Vad som höves en svensk och en kristen man.
Han ej rädes för djävulens makt så stor
Men uppå Herren, Herren tror.
SOI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
