Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyrik och versepik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utpräglat politiskt syfte, utan gick — för att citera Sylwan — »mer
ut på uppodlande av de litterära och kulturella förbindelserna mellan
Sverige och Danmark». Hans förnämsta insats i detta fall var hans
sex föreläsningar: Den nyare svenska skönlitteraturen och tidnings-
pressen, vilka året därpå (1845) utkommo i bokform. Det synes mig,
som om de knappast blivit tillräckligt uppskattade. Uppslaget har
han nog fått från Heines Die romantische Schule (1833), där littera-
turhistorien behandlas såsom ett kåseri. Men därtill inskränker sig
också likheten. Heines Romantische Schule är närmast en skandal-
skrift, och det är Orvar Odds bok alls icke. Däremot kan man säga, att
han här skapat en då alldeles ny art av svensk litteraturhistoria, och
så kort hans bok än är, ligger den i estetisk smak, historisk blick,
rättfärdighet och stil betydligt över de närmaste efterföljarna Fryxell
och Malmström. Av hans föregångare hade Hammarskölds Svenska
vitterheten mera varit en bibliografi än en historia, och Atterbom
hade då ej hunnit längre än till den gustavianska tidens början.
Orvar Odds första föreläsning ägnas åt denna periods slut, ehuru han icke
kunnat underlåta att medtaga en författare, Wallenberg, som egentligen tillhörde
frihetstiden, men vars friska humor i Sturzen-Becker hade en varm beundrare. De
eftergustavianska författarna bedömer han, enligt min mening, bättre än mången
litteraturhistoriker i senare tid, och så rabulist han än var, kommer hans kritik
här den fosforistiska ganska nära: »Leopold, denne oöverträfflige mästare i den
städade, nyktra, förståndiga poesien, satt visserligen ännu som bäst och svarvade
sina allehanda trädpoemer, åt vilkas glatta yta och solida natur det tongivande ho-
vet och — efter detta — den efterapande mängden fortfarande skänkte ett entu-
siastiskt bifall; men han blev allt mer och mer ensam på den gamla parnassen.»
De stora författarna voro fru Lenngren, för vars realistiska genrebilder Orvar Odd
hade vida mera sinne, än vad fosforisterna haft, och naturligtvis rabulisten Tho-
rild samt Lidner — således de båda förromantikerna, som Atterbom sedan så
sympatiskt skulle skildra. För Wallins senare diktning hade han en stor beund-
ran, likaså för Franzéns tidigare, men om dennes senare yttrar han sig med full
rätt mycket vanvördigt. I den andra föreläsningen kommer han in på striden
mellan den gamla och nya skolan. Om man här väntat sig, att rabulisten Stur-
zen-Becker, i likhet med recensenterna i Aftonbladet, skulle uttala sig i samma
riktning som sedermera de liberala Fryxell och Malmström, misstager man sig.
Något bör man kanske skriva hans välvilja mot fosforisterna på hans medkänsla
för all opposition, här de unga bildstormarnas käcka anfall mot det gamla. Men
hans domslut berodde ock på en friare, mera historisk blick. Wallmark hade
fått pris för sitt poem Handen, »vilket senare utkom av trycket med upplysande
planscher! Jag kan fan så gott lida slika poemer; det är som god, ärlig,
gammaldags bondgröt; man vet, vad man har, det är en poesi, som man kan
sticka skeden ned i, så att den står upprätt.» Så kommo de unga och började
»att kritisera herr Leopold, herr af Leopold! Det var nästan som att våga tvi-
velsamt undersöka Jupiters åskstråle eller som att ställa krigsguden under soldat-
mått . . . Herr Leopold själv satt emellertid ännu tämligen trygg på sin akade-
miska tron, ty en gud blir icke skrämd av första tidningsartikel eller polemiska
De sex
föreläs-
ningarna
549
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
