Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyrik och versepik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berättelsen är mycket enkel. Fru Fatme får se en vacker vatten-
försäljare, Hassan, lyckas göra honom förälskad och tar honom slut-
ligen till sin man. Om någon karaktärsteckning i Orvar Odds vers-
noveller kan man ej tala. Han kan blott med några få penndrag
teckna en person, men sådan, som denna tett sig för honom i ett
visst ögonblick, förblir han också, och någon psykologisk analys söker
Orvar Odd ej ens att göra. Men det är tydligt, att han har för-
älskat sig i en viss människotyp : i de vilda, primitiva naturerna, och
dylika äro också hjältarna i hans tre bästa versberättelser. I John Faa
är det en högländsk zigenarhövding, skön, stolt och tapper, som rövar
bort en borgfru, men dräpes av hennes man. Liksom så ofta hos
Byron mera skymtar hjälten fram än uppträder i fullt fattbar gestalt,
I Förborgadt vill han skildra stenåldersfolkets kraftiga drifter av hat
och kärlek, och huvudpartiet upptages av en tvekamp mellan en
viking från bronsåldern och en träl från stenåldern. Högst står nog
porträttet av Claus Störtebecker, den medeltida sjörövaren, som Orvar
Odd gärna ville betrakta såsom sin stamfader:
Han var en vild och försvuren en.
Av krönikan så är han porträtterad :
En undersätsig med stackota ben,
Men raskt och energiskt modellerad,
Med bröst och skuldror av mäktigt slag,
Med breda nävar att ta ett tag,
Med starkt markerade ansiktsdrag,
Ett lurvigt huvud, en trotsig panna,
Ett öga skarpt under buskigt bryn,
Och hakan skäggig och solbränd hyn!
Där har ni i pennstreck få, men sanna,
En sjögast, djärv så fan förbanna,
En äkta krabat på Guds försyn!
Detta är ju ett rent ypperligt porträtt, som snarare synes tillhöra
realismens tidsålder än efterromantikens. Men längre än till detta
nästan naturalistiska porträtt kommer Orvar Odd icke. Man får väl
höra om Störtebeckers djärva sjörövarbragder, hur han uppsnappar
och tullar krämarnas skutor, hur han undgår Hansans krigsmakt och
hur han till sist blir — genom en list — tillfångatagen och avrättad.
Det är friskt berättat, men tydligare än i de redan citerade verserna
kommer Claus Störtebecker ej fram. Slutet är karakteristiskt för
Orvar Odd. Den — heter det — som satt rim till denna sägen,
»han är en fredlig man, som ingens ofärd vill». Men när han ser
de pösande krämarna, så får även hans blod fart och han är färdig
att utbrista
556
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
