Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fryxell och historieskrivningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
folkets historia sökt att frigöra sig från dess metod. Enligt Ranke
skulle historien, helt enkelt, blott opartiskt visa, vad som skett under
en viss tid, icke framlägga några lärdomar för samtiden. Den nya
metod, som genom honom blev den moderna historieforskningens,
kräver — skriver Odhner ■—■ »till en början, att forskaren samlar
alla de vittnesbörd, han kan finna rörande ett folks historia och noga
prövar deras värde såsom historiska källor, varav följer, att då ett äldre
historiskt arbete, en samtida krönika eller en minnesanteckning be-
gagnas såsom källskrifter, måste dessa själva prövas i anseende till
sina källor; av de fakta, som efter denna sovring kvarstå såsom vissa,
få ej andra slutsatser dragas än de, som därav följa med nödvän-
dighet eller största sannolikhet, och när hävdatecknaren skildrar en
förgången tid, får han ej bedöma denna efter vår tids åskådningssätt,
utan skall söka leva sig in i densamma, så att hon blir för honom
liksom samtida och levande. Dessa grundsatser tillägnade sig Carlson
under åhörande av Rankes föreläsningar och personligt umgänge med
honom i hans hem.»
Sveriges Kort efter det att Carlson återvänt till Sverige, blev ban arvfurstarnas lärare,
historia 1837—1846, och för hans vetenskapliga utveckling blev denna plats av stor be-
’nuí’arne ty^se. Hans tjänstgöring var ju vida lindrigare än en professors, och han fick
afPfalziska såsom Stockholmsbo ett tillfälle att studera i arkiven, vilket Geijer icke haft.
huset. Genom den nära beröringen med konungafamiljen och de ledande personligheterna
fick han även en inblick i det politiska livet, som en blott kammarlärd svårligen kan
få. Då han 1849 blev Geijers efterträdare på den historiska lärostolen, var han
således ovanligt väl förberedd för sitt kall. Den uppgift, han satt sig före, var
att fortsätta där Geijer slutat. Denne hade hunnit fram till Kristinas tronavsä-
gelse, och Carlson ville därför skriva Sveriges historia under konungarna af
Pfalziska huset. I det syftet forskade han 1850 i det danska riksarkivet och fick
1852 på ministeriell väg rätt att begagna även det franska utrikesministeriets
arkiv. Efter dessa förberedelser utkom 1855 det första bandet av hans stora
arbete, som behandlar Karl Gustavs historia. Året därpå följde det andra, som
för fram händelserna till 1680. Efter detta drogs han genom en mängd prak-
tiska uppdrag från sin författarverksamhet, och 1863 blev han medlem av den
De Geerska ministären, i vilken han kvarstod till 1870. Det vittnar då gott om
hans vetenskapliga energi, att han efter avskedstagandet och nära sextioårig åter-
upptog sina forskningar — klokt nog hade man givit honom tjänstledighet från
den professur, som han ännu innehade — och 1874 utkom den tredje, 1875 den
fjärde delen av hans historia, båda behandlande 1680-talet. Under åren 1875-—78
var han ånyo statsråd. Men redan 1879 utkom det femte bandet, vari han skild-
rade slutet av Karl XI:s regering. 1881 följde en sjätte del, 1885 en sjunde, som
ägnades åt Karl XII:s historia intill 1706. Han var då sjuttiofyra år gammal,
och två år därefter slutade han sina dagar.
Hans arbete var således, då han för alltid lade ned sin penna,
oavslutat, men ehuru oavslutat, var det — yttrar en så kompetent
568
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
