Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viktor Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mänskliga utvecklingen, publicerad just innan Rydberg tog itu med
sin roman, där han utförligt ingår på senantikens förhållande till
kristendomen. Efter att i Singoalla ha givit uttryck åt den romantiska
fantasidrömmen, som bodde hos honom, vänder han sig i Den siste
athenaren till humanismen, som var en annan sida av hans väsen och
hans bildning, den som anknöt till de stora svenska traditionerna från
Tegnér. »Middagslinjen i svensk litteratur går från Epilogen 1820
till Den siste athenaren», säger Böök. Rydbergs nyhumanism har
dock en annan skiftning än den Tegnérska. Över denna senare är
det som dominerande drag en apollinisk strålande klarhet och styrka;
Rydberg älskar antikens sista tider, då vemodets skuggor redan breda
sig över den och då den nyplatonska filosofien givit dess
världsåskådning mer av ljusdunkel än den i sin storhetstid ägde. Den linje,
som utgår från hans ungdomsbeundran för nyplatonikern Stagnelius,
smälter samman med den rent nyhumanistiska. Övergången från
antik till kristendom, uppskattningen av antik världsåskådning i
jämförelse med kristen och orsakerna till kristendomens seger bli de
problem som utgöra centrum i Rydbergs roman.
Alltigenom har dock icke denna höga tankesynpunkt genomträngt
romanen. Själva intrigen där vittnar om Rydbergs förfarenhet i
följetongromanens teknik — den är ju en ganska banal historia om hur
en bov, biskop Petros, söker tillvinna sig arvet efter den rike
Krysanteus. Åtskilliga reminiscenser hittar man från Kingsleys roman
Hypatia och från den redan förut anlitade Bulwer, som i The last days
of Pompeii behandlat ett ämne från denna samma senantika tid. Från
Bulwer har Rydberg tagit åtskilligt av det som gör hans skildring av
det dagliga livet åskådlig, medan Gibbons romerska historia levererat
mycket av de historiska fakta. Men allt detta betyder dock för
totalintrycket av romanen ganska litet. Viktigare är det att Rydberg
var så förtrogen med antik anda och litteratur att han kunde utan
märkbar möda skapa dessa detaljfyllda bilder, att han helt naturligt
kunde på många ställen upptaga den platonska dialogens toner, att
slutligen verket i huvudsak helt och hållet är präglat av Rydbergs
tankar och Rydbergs egen bild av antiken.
I företalet till den första bokupplagan har Rydberg fällt de
berömda orden: »Mitt arbete är ett spjut som jag slungat mot de
fientliga lederna, i krigarens lovliga uppsåt att såra och döda.» De ange
tydligt romanens tendenskaraktär. Och denna tendens, sådan den
framträder i hela den första delen av arbetet, är den, att en ädlare
kulturform, antikens, dukar under för en annan, vars företrädare,
biskop Petros och hans trosfränder, i sinnets renhet och i uppfattning av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
