Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Signaturerna — Snoilsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i Frankrike. Den tyska litteraturen betydde mindre för honom, men
Goethe och Heine har han dock åtminstone i sin ungdom — Goethe
väl hela sitt liv — uppskattat. Lika stor som hans kärlek till Homeros
och Dante är hans kärlek till den svenska diktningens traditioner.
Och där visar han en vidsynthet, som han icke ägde, då han be-
dömde samtidens dikt; han älskar folkvisorna, Bellman, Tegnér, Kell-
gren, Geijer, Atterbom, Stagnelius och Runeberg. Att han i mot-
sats till Snoilsky kände en väsensfrändskap med romantiken har han
tydligt ådagalagt: i en längre studie över Clas Livijn uppträdde han
mot den underskattning av fosforismens dikt hans egen beundrade
lärare B. E, Malmström i sina föreläsningar låtit framträda och som
tidens allmänna uppfattning accepterat.
Denna gedigna bildning och dessa mångsidiga litterära intressen framträda nog
i Wirséns kritiska verksamhet. Han skriver under sina första år i Post- och In-
rikes Tidningar om Jean Paul, om E. T. A. Hoffmann, om nya arbeten av Victor
Hugo och Rosegger. Och han betonar upprepade gånger dessa första år sin
fördomsfrihet. I en lång, programmatisk inledning till en recension av Kristian
Listers Farlige Folk säger han sålunda om dem, som kallas det modernas mot-
ståndare: »De hälsa allt skönt med outsäglig sällhet, därföre att det påminner
dem om deras anade, deras rätta hemland, där allt är skönhet. Sådan är deras
estetiska ståndpunkt; är deras uppfattning trång eller fördomsfull?» Stundom tyckes
han också förmå uppfylla de löften han här ger. Han skriver sålunda en mycket
erkännande, delvis verkligt beundrande recension av Niels Lyhne. Och han er-
känner också det geniala i Mäster Olof, ehuru han några månader förut i förbi-
farten riktat ett hugg mot dess författare i en Kiellandrecension’ —< »en ungman
’i vårbrytningen’, en svensk författare, som i sin mån ivrigt sökt att ’intressera
genom det fula’, en inhemsk själsfrände till Kielland». Men denna tolerans kunde
han endast sällan bevara gentemot den nya riktningens verk. Oftast uppröra de
honom så att han alls icke förmår avväga förtjänster och brister, utan ursinnigt
kastar sig över det som i hans ögon är oförlåtliga fel — deras omoraliska ten-
dens, deras råhet, deras förnekande av kristendomen. Och han nöjer sig icke med
att fördöma verken utan beskyller gång på gång författarna för låga och lumpna
bevekelsegrunder. Så inleder han recensionen av Kiellands Arbeidsfolk med ett
påstående att det varit »tillfälliga strömningar i litteraturen och den folkgunst,
vilken för ögonblicket åtföljer varje ockrande på sämre lidelser», som förlett Kiel-
land och hans medbröder att »offra åt råheten och, blott de kunna reta en för-
slappad smak, tillgripa skandalen». Att den nya riktningens män — även då
deras verk icke blevo fullödiga — verkligen hade något på hjärtat kunde han
icke erkänna, kanske icke fatta. Och med åren blev hans hållning allt mer dog-
matisk, ensidig och intolerant Hans skala bestämdes icke av det litterära värdet
utan av den kyrkliga och politiska rättrogenheten. Obetydliga efterklangspoeter
med det rätta sinnelaget fingo utförliga recensioner och varma lovord, medan de
betydande skalderna, som icke hade den rätta tron, avfärdades kallt och summariskt.
Vad han då kunde tillåta sig visas av det ofta omtalade exemplet, då han i en
recension sammanförde Levertins första diktsamling med en gammal revisors full-
komligt talanglösa dilettantbok och ägnade vartannat stycke åt »herr Levertin»,
vartannat åt »herr Blachet».
Wirséns
kritik.
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
