Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Signaturerna — Snoilsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upplevde han åter mystikpräglade extastillstånd; han kunde som barn försätta sin
själ i »ett slags eterhav av idel renhet och ljus», och även som äldre erfor han
stundom egendomliga tillstånd, om vilka han säger att i dem »tidsvillkoren först
förvandlas eller förvirras, så att jag tycker att det närvarande är ett förflutet eller
förut upplevat, och sedan alldeles upphävas, så att hela den mig omgivande värl-
den är i det närmaste bortstruken och jag är ställd allena inför mitt eget inner-
sta Jag samt de eviga makter, som med detta eviga Jag hava att skaffa utan den
yttre världens förmedling». Centrum i detta inåtvända själsliv var religionen.
Tio år gammal vaknade hos honom medvetandet att han hemfallit åt en svår
synd, som gjorde att Gud förskjutit honom, men den starka viljan han ärvt av
fadern gav honom energi att bekämpa synden. Hans barnaårs kristendom var
en sträng och hård religion, påverkad av den schartauska uppfattningen 1 de
kretsar, som omgåvo honom. Längre fram fick emellertid hans tro en ljusare
färg genom en vän, som tillhörde den roseniuska nyevangeliska riktningen, och
dess huvuddrag blev nu en nästan lidelsefull kärlek till Jesus.
Kristendomen fyllde Wikners andliga liv under hela hans ungdom; ända tills
han närmade sig sitt tjugoförsta år hade han utom skol- och studieböckerna endast
läst Bibeln och därpå byggd uppbyggelselitteratur. Men då fick han i sina hän-
der ett arbete av den danske filosofen Rasmus Nielsen, som genom sin förkun-
nelse av personlighetsbegreppet djupt grep Wikner; genom Nielsen kom han också
indirekt under påverkan av Hegel och av Sören Kierkegaard, med vars religiösa
individualism hans egen kristendom har många beröringspunkter. De filosofiska
intressen Nielsens bok väckt stegrades, då han våren 1859 läste Minnen av
Ernst Kjellander, den av Atterbom avhållne och skildrade, tidigt bortgångne
unge romantiske, djupt religiöse tänkaren, vars kristna filosofi kom Wikner att
pröva »om även jag kunde tänka på egen hand». På hösten samma år läste han
Den siste athenaren, om vilken han säger: »Näst bibliska skrifter har ingen
bok på mig verkat så genomgripande som denna, vilken svalkande omsvepte min
själ med en av antikens frihets- och skönhetskänsla mättad livsluft.» Till det
djupa intryck boken gjorde bidrog väl att Wikners universitetsstudier dittills helt
varit riktade på klassisk filosofi, varigenom han blivit förtrogen med åtminstone
något av den antika värld Rydberg framkallade. Den klassiska humanismen och
den platonska idealismen i verket trängde djupt in i hans sinne; Plato var för
honom alltid kristendomens störste föregångare, och hur djupa intrycken av denne
även rent litterärt voro visas av att hans dialektik och dialogform återfinnas 1
flera av Wikners verk. Snart därpå följde ytterligare en i Wikners andliga utveck-
ling under dessa för honom så ytterst betydelsefulla brytningsår 1858 till 1860
djupt ingripande händelse, då han gjorde bekantskap med Boströms verk och
började åhöra hans föreläsningar. Snart nog fick Boström ett avgörande in-
flytande på JVikners tänkande, så att denne nu iklädde sin kristendom ett från
Boström och Plato hämtat idealistiskt system. Wikners disputation Undersök-
ningar om enhet och mångfald (1863) präglades helt av Boströmsk anda. Bo-
ström själv såg i Wikner sin främste lärjunge, som han hoppades skulle full’
borda utvecklingen av hans tankesystem — en förhoppning åt vilken den garni6
filosofen till och med offentligt gav uttryck i sin avskedsföreläsning 1863, vilket
grep Wikner så att han sjönk ned på bänken från vilken han rest sig för att
med de övriga åhörarna hylla mästaren.
Boströms hopp gick dock icke i uppfyllelse. Under åren 1865—1866 genom-
gick Wikner en filosofisk kris, som avlägsnade honom från den spekulation, 1
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
