Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Signaturerna — Snoilsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
ia
i
t Den stråle, ur diktens källa sprang,
skall varda all;
här hör du kanske dess avskedsklang,
de sista dropparnes fall.
likhet i strävandena dock fanns ett svalg mellan honom och den.
Skönheten och kristendomen voro ideal, dem Snoilsky aldrig kunde
uppgiva, men de ringaktades av de unga. Och dessutom funnos mel-
lan dem och honom alla de olikheter mellan två generationer i sätt
att se och tänka som trots besläktade tendenser skapa oöverstigliga
klyftor. Tydligt utsagt fick han läsa det, då Ola Hansson 1888 i den
lilla radikala Göteborgstidskriften Framåt, där Snoilsky själv medverkat,
företog en uppgörelse med signaturpoesien. Ola Hansson förklarade,
att Snoilskys bästa dikter voro hans ungdoms italienska bilder och
fortsatte: »Den demokratiska klangen i hans senaste diktsamlingar
ljuder allt för matt i en tid, som lämnat de allmänna uppmaningarna
och de abstrakta påpekningarna för att gripa tag i de faktiska en-
skildheterna och som redan skiftat den stora allmänningen ut i styc-
ken, av vilka envar odlar sitt; och då han stundom anslår strängarne
i sitt individuella själsliv, spelar han en melodi, som icke ofta sätter
nutidsungdomens innersta i dallring, emedan den framsprungit ur ett
helt annat känsloliv än dess.» Där fastslogs, vad Snoilsky redan
förut instinktivt känt: att han för de unga, i vilkas skara han trott
sig kunna träda in, dock var en främling. I ett brev till Topelius
från början av följande år konstaterar han missmodigt sitt främling-
skap: »Den stämning, som råder i världen nu för ögonblicket, kän-
ner jag ingen sympati med. Jag är alltjämt en gammal liberal från
1860-talet och känner att tiden gått ifrån mig eller rättare sagt, gått
tillbaka. »
Då han 1887 gav ut sin fjärde samling Dikter skrev han i en de-
dikation till sin hustru:
Sedan började också hans diktning småningom upphöra. Till en
del berodde det väl på åren — lyriken är ju för de flesta främst en
ungdomens konst. 1 ill Topelius skrev han också om denna diktsam-
ling: »Jag finner där ej nog melodi, och det är huvudvillkoret för ly-
rik. Allt som ej bäres upp av en inre sång, är ej gjort för versen,
utan kunde lika gärna sagts på prosa.» Melodien hade hans ung-
domsdiktning ägt; nu var den förklungen. Men i sin mån bidrog sä-
kert också till hans tystnad känslan av isolering och av att hans so-
cialt och fosterländskt väckande diktarvärv misslyckats. Liksom han
tidigare känt sympati för Gustav IV Adolf drogs han litet senare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
