Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äldre spegelbild Mäster Olof som en avfälling som — åtminstone
provisoriskt — funnit sig tillrätta med det bestående. Han har, sy-
nes det, nått till den resignation, som Bucklestudierna och livet för
en tid hade inpräglat hos Strindberg som den högsta visdomen. Men
Strindberg har också projicierat en annan del av sitt eget jag i den
cyniske, nihilistiske medicinaren Borg; det är den sida, som utveck-
lats i det illusionslösa, brutalt uppriktiga umgänget i Röda rummet
och bland naturvetenskapsmännen, till vilka Strindberg alltid kände
en särskild dragning. Under andra namn återkommer denna personi-
fiering av två motsatta sidor hos honom i de två skådespelarna, den
naive entusiasten Rehnhjelm och den blaserade Fahlander. Men även
genom andra personer framför han fragment av sig själv; Olle Mon-
tanus’ efterlämnade reflexioner innehålla sålunda utdrag ur ett av
Strindbergs gamla anteckningshäften. Därigenom blir Röda rummet
icke blott en skildring av det svenska samhället sådant Strindberg
sett det, utan också en skildring av hur Strindberg själv reagerat
mot dess verklighet. I detta hänseende blir boken en föregångare
för en lång rad romaner under den närmast följande tiden, i vilka alla
berättas om den unge, oerfarne mannens första kollisioner med livet
och den form de påtrycka hans väsen: Geijerstams Erik Grane,
Lundegårds Röde prinsen o. s. v.
Den oförskräckta verklighetsskildringen i boken med dess åt alla
håll riktade satiriska, avslöjande strålkastare var något nytt. Och ny
var också stilen, som Strindberg visserligen redan prövat i Från Fjer-
dingen och Svartbäcken. Den har en annan rytm än någon svensk
prosa förut haft. Än koncentrerar den sig i korthuggna satser, som
hamras in i läsarens sinne, än sväller den ut i långa, detaljfyllda be-
skrivande meningar, där beskrivningen dock aldrig blir makligt stilla-
stående utan ständigt fylles av rörelse. Replikerna ha vardagssam-
talets naturliga ton. Och Stockholmsskildringarna — den berömda
inledande Mosebackeutsikten t. ex. — återge både synbilder, ljud och
dofter i en rikedom, som ingen svensk berättare dittills uppnått.
Strindbergs naturvetenskapliga studier, hans försök som målare — ty
även detta hade han experimenterat med —, hans umgänge med
konstnärer hade skärpt hans medfödda iakttagelseförmåga och utvid-
gat de områden, från vilka han kunde hämta bilder för att få fratfl
alla sinnesintryckens skiftningar. De litterära schablonmässiga fra-
serna, som fyllt de äldre romanerna, äro nästan försvunna. Allt ge’
nomtränges av hans personliga uppfattning och temperament.
Romanen hade en lysande publikframgång, men kritiken var i all"
mänhet omild och konstaterade med en rysning att utlandets farbga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
