Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
honom bättre för en tid. Men 1896 är balansen åter totalt förstörd. Driven av
en evig orofylld ångest flyr han från Paris till Ystad, från Ystad till sin andra
hustrus föräldrar i Österrike och från dem till Lund, dit han anlände i december
1896. Där lugnade sig hans nerver småningom något under ett regelbundet och
nyktert liv. Hösten 1897 och våren 1898 var han i Paris, men återvände därpå
bil Lund, där han trivdes gott.
Men under åren 1894—1896 hade Strindberg icke blott genomgått
en psykisk sjukdomskris utan också en världsåskådningskris, som nära
sammanhängde med denna. Redan innan han 1894 kom till Paris
hade den ateism han så bestämt förkunnat under den föregående
Perioden begynt svikta utan att han dock tillägnat sig någon bestämd
religiös tro. Under sjukdomsåren föres han emellertid fram mot en
sadan. Ensam, förtvivlad, ångestfylld, känner han ett behov av att
ha något fast att hålla sig till. Länge tillskrev han sina plågor fien-
dernas hatfulla förföljelser, men småningom börjar han tänka sig att
de kunde vara sända av översinnliga makter; då hans svärmoder i
största välmening serverat honom en maträtt han inte kunde tåla,
gjorde han reflexionen: »Förr i världen tillskrev jag kvinnlig elakhet
a*la mina olyckor; nu urskuldar jag den oskyldiga och säger inom
m,g: det är djävulen!» Bekantskapen med Swedenborgs arbeten,
s°m han får i sina händer, stärker hans övertygelse om att bakom
hans lidanden och hans förtretligheter ligger en bestämd mening,
°ch hos honom utbildas en tro på övernaturliga väsen, som ingripa
1 hans liv; han ger dem något senare benämningen »Makterna»,
bakom dessa straffande och uppfostrande väsen skymtar Strindberg
emellertid också en högsta personlig Gud, som dock icke tyckes ha
nagot oinskränkt välde över dessa lägre makter, vilka åtminstone ofta
°Perera alldeles på egen hand. Att bringa någon fullständig klarhet
1 denna hans tankevärld är knappast möjligt därför att han själv icke
utbildat den till något verkligt system, utan låter den skifta rätt myc-
et, beroende på stämningar och impulser. Det väsentliga är icke
e ler den metafysiska världsbild han kanske har någon föreställning
Orn, utan hans eget rent personliga förhållande till dessa osynliga
makter. Det blir icke någon ödmjuk underkastelse, i alla fall icke
t’il en början. Som Strindberg alltid trotsigt rest sig mot både fien-
er och vänner så reser han sig också mot dessa makter, om vilka
an icke säkert vet huruvida de äro fiender eller vänner. Ibland
söker han övertyga sig om att han straffas för sin ungdoms revolu-
b°nära frihetsförkunnelse, ibland åter intalar han sig att han lider för brott
begått i en föruttillvaro. Men intetdera kan tillfredsställa honom.
an reser sig mot makterna, han känner sig som Jakob som brottas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
