Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
senare delen har äktenskapshatet åter vaknat, Damen har blivit en
ondskefull plågoande, och skådespelet skildrar hur de två »gräla sig
från varandra». Grälet och förödmjukelserna tillsammans föra här
Den Okände till klostret, men även denna del slutar med ett tviv-
lande tonfall: »Kom, präst, innan jag åtrar mig.»
Till Damaskus får emellertid sin betydelse icke endast av att Strind-
berg här förmått ge sina krisupplevelser konstnärlig form. Det be-
tecknar också ur dramatiskt teknisk synpunkt en revolution i hans
skådespelsdiktning och i den moderna dramatiken över huvud. I
sina senaste naturalistiska dramer hade han strävat efter en stark
koncentration, som framträdde bl. a. i tidens och rummets enhet. Nu
har han alldeles övergivit denna form: Till Damaskus består av en
rad tablåer från vitt skilda orter med månaders mellanrum i tiden;
de knytas icke till varandra av någon genomlöpande yttre handling,
utan av att huvudpersonen ständigt är densamma och av att grund-
stämningen bevarar sin kontinuitet. Även den inre byggnaden är en
annan än i de föregående skådespelen: där kämpade två viljor mot
varandra, här står striden icke mellan två människor utan — som
Martin Lamm understryker — mellan Den Okände och Den Osyn-
lige, som aldrig direkt framträder, men leder händelsernas gång. Och
slutligen bryter han med naturalismen genom att, hur naturalistiska
de enskilda detaljerna än äro, dock över det hela kasta ett skimmer
av overklighet eller dröm. Det skapas genom att samma scenbilder
upprepas i motsatt ordning, genom sällsamma likheter mellan perso-
ner, om vilka man aldrig får säkert veta om de äro identiska eller
icke, genom underbara förvandlingar som i den stora bankettscenen i
andra delen, där Den Okände först hyllas på en lysande fest, men
slutligen befinner sig på en ruskig krog i ett ännu ruskigare sällskap-
Lamm har påvisat, att detta icke är ett enbart av konstnärliga grun-
der tillgripet förfaringssätt, utan att det har sin grund däri att verk-
ligheten ofta för Strindberg, särskilt under hans mest nervösa perio-
der, tedde sig drömartad och overklig. Då Den Okände till Damen
säger: »Det finns ögonblick då jag betvivlar att livet äger mer verk-
lighet än mina dikter», är detta ett uttryck för vad han själv erfarit-
Det blir på denna grundval han senare skapar Ett drömspel.
Med Till Damaskus hade Strindberg sålunda åter efter flera års
förlopp skapat ett stort diktverk, fyllt av den gripande intensitet var-
med han förmådde uttrycka sina lidanden, genialt nytt i sin form,
som blir avgörande för Strindbergs egen skådespelsdiktning under den
närmaste tiden och dessutom ger det europeiska dramat impulser, sona
frigöra det ur den Ibsenska skådespelsformens stränghet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
