Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.îUfcMMd
längre har så mycket på hjärtat som kan uttryckas i denna form. Intressantast
är Karl XII. Som historisk personlighet bedömde Strindberg honom alltid strängt,
men kunde dock aldrig helt undgå hans tjusning. I skådespelet är det den av
alla övergivne, ohjälpligt slagne konungens sista skede som skildras; Strindberg
har där kunnat ingjuta sin egen ensamhets- och övergivenhetskänsla, och över
det vilar ett tungt öde, som obönhörligt för konungen mot förintelsen. Engelbrekt
är däremot alldeles livlöst. Kristina är en modern, nyckfull, kokett flickunge,
som Strindberg ytterst godtyckligt försett med en historisk namnlapp och placerat
i en tidsomgivning, där hon intet har att göra. Gustav III, byggt som ett in-
trigstycke à la Scribe, är spelbarare än något av de andra samtidiga dramerna,
men är både vad karaktärsteckning och tidsfärg angår mycket ytligt. Med dessa
skådespel ansåg Strindberg sig ha avslutat sin svenska cykel. Som skäl angav
han att han icke fått sina senaste skådespel uppförda i Sverige, men förmodligen
hade han också en instinktiv känsla av att hans diktargåva på detta område bör-
jade »mala tömning». Han drömde emellertid om att i stället skapa en serie
dramer ur världshistorien, sannolikt med en bitanke på att de skulle uppföras i
Tyskland, där han nu höll på att bli modern. Som inledning författade han en
serie uppsatser Världshistoriens mystik (1903), där han på grundvalen av mycket
bristfälliga historiska kunskaper sökte uppvisa, att världshistorien trots all sken-
bar meningslöshet dock visar märkliga sammanhang, som ådagalägga att en med-
veten vilja styr den mot några okända mål. I Näktergalen i Wittenberg (skr.
1903, tr. 1904) griper han sig så an med Luthers gestalt. Som Lamm påpekat
blir skådespelet en variant av Mäster Olof med Luther som Mäster Olof och
Faust som Gert. Luthers gestalt har en viss rå, grov kraft, som gör intryck, men
annars är skådespelet svagt. Till reformationen intar Strindberg en neutral ställ-
ning: till en del har Luther rätt, men han går för långt, och den katolska kyr-
kan är själv färdig att reformera sig. Några andra världshistoriska dramer miss-
lyckades fullkomligt. Och detsamma kan sägas om de världshistoriska noveller,
Historiska miniatyrer, han 1905 utgav. Betydligt högre stå Nya svenska öden (1906),
men med hans gamla Svenska öden och äventyr kunna de icke mäta sig.
Götiska Den jämförelsevis ljusa och milda sinnesstämning, som skönjts 1
oc^Svarta flesta verken från det tredje äktenskapets korta tid, slog emeller-
fanor. tid snart efter skilsmässan om i mörkt missnöje. Denna gång gick
det emellertid icke så mycket ut över f. d. hustrun som över det
svenska samhället i allmänhet. I romanen Götiska rummen (1904)
sökte han verkställa en uppgörelse med sekelskiftets Sverige av samma
art som den han en gång anställt i Röda rummet. Han angriper
kungadömet, ämbetsmannaväldet, kyrkan, norskbeundran, Skansen,
tidningarna, teaterförhållandena, politiken, men framför allt det kvinno-
välde han tycker sig upptäcka överallt. Äktenskapshistorierna åter-
komma i flera varianter, upprepande hans kända motiv. Han tat
emellertid också upp de stora världsåskådningsproblemen, framställer
sig själv som en kristen fritänkare utanför kyrkan, sympatiserande
med läsarna, och han söker visa, att den gamla naturvetenskaplig3
världsuppfattningen nu efterträtts av en annan, ännu ganska svävande
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
