Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning. Huvudpersonen blir hans hängivne, ibland litet besvärlige be-
undrare alltsedan åttiotalet Gustaf af Geijerstam. Som ledare för det
Gernandtska förlaget under åren kring sekelskiftet hade han skaffat
Strindberg inkomster som denne aldrig förut drömt om; Strindberg be-
friar sig nu från tacksamhetsskulden genom att hos den forne ibland litet
besvärlige vännen upptäcka avgrunder av ondska. Efter mönster av det
vanskapliga odjuret Klein Zaches-Cinnober hos E. T. A. Hoffmann trans-
formerar han honom på ett diaboliskt sätt till lille Zachris. Näst efter
En dåres försvarstal är detta den mörkaste gärningen i Strindbergs förfat-
tarskap. Men rent litterärt sett är Svarta fanor en nog så betydande
bok, långt överlägsen Götiska rummen. Han har här tagit sikte på ett
mer begränsat ämne än i den förra boken och ett ämne, som han bättre
behärskade än det svenska samhällsliv i vidaste omfattning, som varit
motivet i Götiska rummen; nu behandlar han speciellt de kulturella
och litterära kretsarnas liv. Jämför man Svarta fanor med Det nya
riket, som är bokens närmaste motsvarighet i Strindbergs tidigare pro-
duktion, ser man hur skarpt han fått fram den nya tidens beskare
anda och hetsigare, av den skärpta konkurrensen präglade tempo.
Han överdriver, misshandlar, förvrider, men han träffar dock mycket
väsentligt. Mortensen har nog rätt, då han om boken säger: »Strind-
berg är säkerligen den förste, som avläst den sedernas förråing, den
allt uppslukande materialism, som under de sista decennierna hållit
sitt intåg i farvattnet av den stigande rikedomen.» Han hugger in
på den moraliska dekadens, som i litterära bohêmekretsar utbrett sig
under fernissan av nittiotalets urvattnade esteticism. Enskilda partier
som middagen hos professor Stenkåhl och familjen Zachrissons in-
kvartering hos Hanna Paj äro också skrivna med Strindbergs allra
bästa fart och skärpa, och i skildringen av hur pianot och blommorna
reagera för stämningen i hemmet finner man åter mycket av det
finaste i Strindbergs väsen. Visserligen rymmer den också tung och
tråkig naturvetenskaplig dilettantism. Något epokgörande nytt ur den
litterära utvecklingens synpunkt skapade Strindberg således icke 1
dessa två romaner så som han gjorde det i sina främsta skådespel
från denna tid; han fortsatte i dem sin prosadiktning på samma linje,
som han förut inslagit, med Dickens och Zola som främsta lärare.
Svarta fanor avslutade hans egentliga, betydande berättande diktning
även om den ännu följdes av både historiska och andra noveller-
I En blå bok (1907; flera fortsättningar 1908—1912) går dess anda 1
mycket igen, men icke längre som dikt utan i form av korta upp-
satser och dagboksanteckningar. Dess väldiga kaos ger djupa ps>’"’
kologiska inblickar i Strindbergs själ och visar, liksom Svarta fanor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
