<chapter name="Åttiotalets författare">

ÅTTIOTALETS FÖRFATTARE

Den som personlighet mest betydande i de egentliga åttiotalsförfattarnas grupp är otvivelaktigt Ernst Ahlgren, och hennes verk äro också de som stått sig bäst. Hennes liv är icke rikt på händelser, men vad hon upplevde genomlevde hon starkt och intensivt, uttömmande dess innehåll intill bottnen, och detta innehåll uttryckte hon med en från all pose och allt koketteri fri uppriktighet i sina verk. Det väsentliga i hennes liv är lätt överskådligt: hennes skånska födelsebygd, hennes föräldrars omaka äktenskap, hennes besvikna dröm att få bli målarinna, hennes eget äktenskap, hennes sjukdom, bekantskapen med den svenska och den danska realismen, vänskapen med Lundegård, kärleken till Georg Brandes. Tillsammans med de anlag hon bar medfödda inom sig bestämma dessa fakta det väsentliga både av hennes diktning och hennes öde.

Biografi.

Victoria Bruzelius var född 1850 på Domme gård i Fru-Alstads socken i Skåne. Söderslätt var hennes barndoms landskap, det äkta, typiska, numera så mångskildrade Skåne. Föräldrarna hade, då hon föddes, varit gifta nästan trettio år i ett äktenskap, som fadern, en lantbrukare av en gammal prästsläkt, kallade det trettioåriga kriget. Far och mor levde var för sig. Halva dagen var dottern hos fadern, som lärde henne rida, skjuta, brottas, berättade än humoristiska än sorgliga historier för henne och gav henne den första uppfattningen av att kvinnan var en lägre varelse än mannen. Andra hälften av dagen var hon hos den strängt allvarliga, djupt religiösa, fint bildade modern, som undervisade henne i spelning, ritning, språk och andra skolämnen. Föräldrarnas hat till varandra och moderns stränga slutenhet gav flickan en känsla av frusenhet inomhus, och endast ute kände hon sig fri. För att kunna stå väl med de mot varandra misstrogna föräldrarna måste hon ljuga för dem båda: det gjorde, påstår hon, att hennes sanningskärlek sedan, då hon blev vuxen, gränsade till brutalitet. Hon hade anlag för teckning och bad, då hon var sjutton år, sin far att få studera vid Konstakademien i Stockholm, men han, vars affärer voro skrala, sade nej. Då blev hon guvernant för att själv förtjäna den summa hon behövde. Men när hon efter tre år på nytt bad att få resa dit med sina egna pengar, vägrade föräldrarna åter. »Det bästa och ädlaste i min själ fick sin dödsdom 1870», skrev hon senare om detta. För att komma bort från hemmet, där hon sedan vantrivdes än mer än förr, accepterade hon nu, trots föräldrarnas ivriga avrådan, ett