- Project Runeberg -  Illustrerad svensk litteraturhistoria / 7. Den nya tiden (1870-1914) /
193

(1926-1932) [MARC] Author: Henrik Schück, Karl Warburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttiotalets författare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sida var det icke fråga — lika litet som Ernst Ahlgren, då hon förlovade sig,
synes Anne Charlotte Leffler vid denna tid ha vetat vad kärlek var — men
äktenskapet föreföll henne mycket passande ur alla synpunkter. Två år senare gifte de
sig (1872). Edgren var en tillbakadragen, fin, klen man, som mycket beundrade
sin hustru, men saknade allt sinne för hennes författande. Då hon först
anförtrodde honom, att hon var den
Carlot, som skrivit Händelsevis, blev
han ganska orolig, men lugnade
sig då han läst samlingen och tyckt
sig finna att den icke vittnade om
litterär begåvning. Vigseln ägde,
enhgt hustruns uppgift, rum »utan
någon rörelse alls å brudparets
sida». Äktenskapet avlöpte till en
början mycket korrekt. Anne
Charlotte skötte hemmet och sina sociala
plikter mönstergillt. Hennes största
sorg var att hon icke fick något
barn. Men för övrigt tyckes livet
i huvudsak ha motsvarat hennes
mycket nyktra förväntningar. Sitt
författarskap, som hon under
förlovningstiden låtit ligga, återupptog
hon emellertid genast efter bröllopet,
ehuru hennes man betraktade det
med rätt mycket bekymmer.

illustration placeholder
Anne Charlotte Leffler.

Fotografi omkr. 1870.

De första skådespelen.



I början av 1873 skrev hon på
två veckor en pjäs Skådespelerskan,
som hade stor framgång på
Dramatiska teatern. Följande år fick
hon färdigt ett annat stycke
Pastorsadjunkten, som uppfördes på
samma teater hösten 1876. Och
1880 gav Josephsons Nya teater
hennes Älvan. Dessutom hade hon under sjuttiotalet skrivit flera andra stycken,
av vilka dock endast bagatellen Under toffeln kom fram på scenen.

Konstnärligt sett äro dessa skådespel ganska obetydliga och mycket naiva.
Men de visa ur vilka källor hennes författarskap rann upp. Redan då hon skrev
Skådespelerskan var hon på det klara med att hennes diktning skulle vara
idédiktning: »Jag har en så starkt utpräglad, tendentiös riktning, att jag ej med
riktigt intresse kan omfatta ett arbete, där det ej gäller att få fram någon särskild
idé, som är av någon större betydelse för vår tid och för vårt land», skrev hon
då i ett brev. »Det är dramats uppgift, mer än någon annan konstforms, att vara
modernt, d. v. s. att behandla samtidens brännande frågor.» Det antyder kanske
att hon studerat Hettners Das moderne Drama, men främst får man väl dock där
höra en återklang av Brandes’ förkunnelse om problemdiktningen som den enda
levande litteraturen och ett inflytande av Ibsens diktning, där hon särskilt
beundrade Brand. Brands förkunnelse av kallet och helhetskravet gjorde ett mycket
djupt intryck på henne. Och hennes egna förhållanden gåvo dessa tankar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:54:29 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/7/0244.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free